20080422

Kap 2, Hästen

Morgonen efter att prins Pollux och Hästen hade ridit iväg mot solnedgång och äventyr gick Hästen runt i träddungen där de hade spenderat natten och plockade ihop den viktigaste utrustningen och packade den så gott han kunde i prinsens väska. Prinsen själv snarkade högljutt från ett buskage han trodde skulle skydda mot eventuellt regn. Lyckligtvis hade det inte regnat, så det hade varit fullständigt onödigt att söka skydd i det glesa buskaget. När packningen var klar ställde sig Hästen nära buskaget och gnäggade.

För en annan häst hade det låtit ganska vackert, för han sjöng nämligen en gammal vaggvisa som de flesta ston sjunger för sina föl, och han hade faktiskt ganska bra sångröst. För den morgontrötta prinsen däremot var det ett ganska hemskt uppvaknande och så snart han hade kommit på vad det var som lät försökte han få Hästen att vara tyst genom att muttra åt den. När det inte fungerade försökte han ge den en morot, men det fungerade faktiskt inte heller, mest eftersom hästen redan hade mumsat i sig ett antal innan han väckt prinsen och därför redan hade ätit upp sin ranson för dagen. När visan var slut tystnade hästen av sig själv och Pollux suckade av lättnad, varefter han svingade upp sin packning på axeln och svingade sig själv upp i sadeln. Han var ju prins, självklart kunde han göra det! Hur prinsen kunnat få träddungen att se ut som att ett heavymetal-band dragit igenom den på sin världsturné på bara en natt är ett mysterium som ännu idag står olöst.

Hästen lyckades avstyra att de red mot soluppgången, vilket hade varit den självklara riktningen för prinsens del, och resan fortsatte i bra takt. Vädret var behagligt varmt och världen verkade vara vänligt inställd. Tyvärr höll detta inte i sig, och tunga, mörka moln tornade upp sig på himlen. Både prinsen och Hästen förstod att de närmade sig något farligt. Hästen slog av på takten och prinsen hade vett nog att bli lite mer vaksam med vad som kunde finnas längsmed vägen, som hittills varit nästan misstänkt enkel att beresa.

De rundade misstänktsamt en kurva och samtidigt som en kulblixt hastigt knastrade förbi och förvandlade hästens man och svans till vad som såg ut som ceriserandiga pom-poms av statisk elektricitet dök ett hus upp längre framåt vägen. De närmade sig försiktigt det stora huset, som hade ett högt torn, vallgrav, ringmur, ordentliga fundament och balustrader och ganska mycket murgröna klängandes på väggarna, och därför var mer en borg än ett hus, en definition som prinsen var fullständigt okunnig om och Hästen fullständig ointresserad av. Saken var den att det hördes ett gällt rop på hjälp från fönstret i det höga tornet, troligtvis utropat av någon som såg dem på vägen, och en figur insvept i en lång, mörkgrön mantel broderad med silvertråd och huvan uppdragen för att dölja ansiktet dök upp som från tomma intet på den nedfällda vindbryggan.

Fortsättning följer...