20110502

kap 9, Skogen

Du har sett scenen tidigare. En ung kvinna går snabbt i skymningen och hoppas att ingen ska lägga märke till henne. Hon går norrut, bort från allt hon någonsin har känt till, mot en ny framtid. Den stenlagda vägen hon gick på för en timme sedan blev till en grusväg och nu är den bara en stig. Knappt ens det. "Stigen" leder in i skogen och det finns ingen återvändo. Vänder hon tillbaka så kommer hennes plågoande av ädel börd att finna henne alldeles för snabbt, innan hennes självkänsla har hunnit växa sig stark igen efter ha varit kuvad i åratal. Mörkret har fallit och det är nymåne. Det finns bara stjärnljus att gå efter och de höga träden blockerar det mesta av det. Ett tydligt, plötsligt prassel hörs bredvid stigen. Och sedan ett knak.

Timinida (ja, det heter hon) snubblar av stigen i motsatt riktning och spurtar iväg genom undervegetationen. Knakandet och brakandet följer efter och låter mer och mer, källan kommer närmre och närmre.

Nej! Nu får det vara nog! Timinida slänger en snabb översiktsblick omkring sig, svänger upp den största trädgren hon kan finna på sin axel och kastar sig runt en tjock trädstam. Där står hon tills förföljaren är precis vid sidan av trädet. Då svänger hon trädgrenen med all styrka hon besitter.

Den tjocka trädgrenen splittrades av kraften. Hade någon varelse som visste vad baseball är sett slaget så hade ropet "Homeruuuun!!!" genomljudit skogen. Nu var detta inte fallet och istället lät det *smapp*, lite som när en flugsmälla träffar en betongbunker. Hade slaget träffat något annat än det som träffades så hade det träffade inte rest sig på en lång, lång stund. Kanske aldrig, faktiskt.

Det som hände var istället att Timinida hörde en brummande basröst inne i sitt eget huvud som svor som en borstbindare. Någonting i stil med "AAAJJ S***N!!! DU TRÄFFADE MIG I ÖGAT!! H**VETES J**LA K**..." lät det och så fortsatte det en bra stund. Timinida var inte van vid att höra andra röster än sin egen i sitt huvud så hon kunde inte annat än att bara stå där och stirra på sin splittrade trädgren.

Strax efteråt hade både hon och den upprörda basrösten funderat över situationen och hon kikade försiktigt runt trädet. Kan du tänka dig vad en Bjölg är? Brun, lurvig, vassa tänder, extremt långa ben, stora ramar med långa klor i änden av dem, runt huvud, runda öron, stora skovlar till horn och telepatisk förmåga? Jo, det stämmer. Ungefär lika stor som en liten asiatisk elefant. En sådan var det Timinida såg på andra sidan trädet.Och bjölgen tittade lika förvånat på henne. "Du är starkare än du ser ut att vara," hörde hon brumma inuti huvudet, "Jag kommer ha ont i ögat ett tag".

Den vanliga ordväxlingen om "vem är du och varför följer du efter mig" följde. Bjölgen hade varit fånge hos en riddare som hade haft honom som underhållning för sig själv och sina dryga vänner som ansåg att mänskligheten var skapelsens krona och att allt som var exotiskt skulle tillfångatas för deras höga nöjes skull. Riddaren hade precis kommit hem från att ädelt ha mördat en röd drake som enligt uppgift hade kidnappat nån random tjej som han ansåg vara hans egendom, när han blev förvandlad till en isskulptur och sedan teletransporterad till mitten av en stor, varm, torr öken i öster. Omständigheterna var inte helt klara men någon mäktig magiker var inblandad, så mycket stod klart. Sedan dess var Bjölgen fri och han hade spenderat sin tid med att beskydda vanligt folk från farliga djur. Som till exempel andra människor. Anledningen till att han galopperat efter Timinida var att rädda människor som springer har lätt för att skada sig och han ville försäkra sig om att hon var okej.

Och vem var då Timinida? Bara en kammarjungfru som visste för mycket och hade rymt från sin tjänst eftersom hon blev illa behandlad. Eftersom hon hade jobbat hos en prinsessa kunde hon inte göra annat än att fly landet för att hitta någonstans där prinsessans makt inte gällde.

"Sitt upp på min rygg," brummade bjölgen, "Jag tar dig till Kungliga Slottet här i Stora Riket. Om du kan få anställning där så har Prinsessan Penta ingen makt över dig längre. Får du inte det så fortsätter vi tills vi hittar någonstans där du är trygg."

Hon tvekade lite men när bjölgen vek ihop benen så att hon lättare kunde komma upp så försvann alla tvivel. Bjölgen "Knaken" och kammarjungfrun Timinida travade iväg genom skogen. En stund senare somnade hon mot den varma, lurviga pälsen och släppte till slut taget om trädgrenen.