Kap 1, Hästen

Han påminde om en zebra, men var ganska mycket större, med yvig man och svans vars vågor vällde i vinden. Färgen var dock inte riktigt samma som på en vanlig zebra. Zebror är ju vanligtvis svart-randiga, inte rosa-randiga som han var. Det var ingen diskret baby-rosa färg heller, utan en skräckinjagande cerise färg som lätt skulle skrämma vilket lejon som helst på flykten. Och lejon uppfattar ändå inte färger särskilt väl.

Han travade lyckligt runt på en sommargrön, solig äng och stannade då och då till för att mumsa i sig en maskros eller två. Ett halvhjärtat försök till ett staket omgärdade ängen, och eftersom han var en väluppfostrad häst stannade han innanför den skeva skapelsen även om han enkelt hade kunnat kliva över den och då fått fullständig frihet. Men, tänka sig, Hästen var intelligent också. Han visste att det ibland kommer vitt, fluffigt regn som lägger sig på marken och att det då är för kallt för att utsökta maskrosor och fylligt gräs ska kunna växa. För att inte tala om hur det skulle vara att sova utanför stallet när kylan kom. Brrr! Och det var då han hade behov av sin, en smula korkade, "ägare".

När man tänker på trollen kan de komma traskande, i många olika former, och just denna formen var ändå ganska välklädd och såg inte allt för ankomen ut. Det hade en sadel över ena axeln och en grimma slängt över andra. Det var faktiskt en prins och han hette Pollux (nej, han hade ingen tvillingbror som hette Castor, även om det hade kunnat göra intrigerna på slottet en smula mer intressanta), men brukade kallas för Polly av slottets tjänare när ingen av kungafamiljen var närvarande. Att prinsen gillade formen på polygoner, särskilt pentagoner, hjälpte honom inte direkt att bli av med smeknamnet. Appropå smeknamn hade prinsen hade aldrig kommit på tanken att kalla sin häst något annat än Hästen, och Hästen brydde sig inte så länge han fick foder och stallplats om vintern. Det var faktiskt så att Hästens inhägnad var tänkt att ha formen av en pentagon, även om det inte gick att urskilja några hörn på skapelsen. Prinsen hade själv byggt den och var mycket stolt över detta arbete, då det var det enda han någonsin gjort på egen hand. Dock var nu dagen kommen för nästa stora utmaning i prins Pollux liv. Han skulle ge sig ut i världen för att finna en prinsessa, baronessa eller någon annan form av ung, ogift, adlig kvinna i nöd (för att få den rätta stämningen).

Hästen himlade med ögonen. Var skulle de kunna finna en prinsessa som var villig att spendera resten av sina dagar med en prins som Pollux, även om han en dag skulle bli allsmäktig härskare över riket som sträckte sig över majoriteten av två kontinenter, med de intilliggande länderna existerande endast som punkter på kartan för att markera hur stort riket egentligen var? Ok, det kanske inte skulle vara så svårt att hitta en maktgalen ung adelsdam ändå.

Medans prinsen gjorde fast sadeln kontrollerade Hästen att ingen livsnödvändig utrustning saknades i prinsens packning som stod en bit bort. Där fanns lite av varje, och ganska mycket onödigt skräp som hästen skulle kasta av sig så snart han fick tillfälle. När allt var i ordning satte prinsen upp och de begav sig dramatiskt av mot solnedgången. Hästen himlade med ögonen igen. Om de hade tur skulle de kanske hinna några kilometer innan de var tvugna att stanna inför natten.

Fortsättning följer...

Små tankar eller allmänt svammel

Ett varmt rum kan vara väldigt jobbigt. Tänk då sen i juni när det blir midnattssol, så varmt det kommer vara jämt (om den inte går i moln). Det kommer ju inte bli mörkt alls, bara lite mindre ljust! Det kan nog bli jobbigt, med tanke på att människan har mekanismer för att sova när det är mörkt och vara vakna när det är ljust. Men alla är ju olika när det gäller ljustolerans, som med allt annat. Å andra sidan ger längre dagar mer energi och därmed mer tid att tänka, och det är ju positivt. Eller negativt, beroende på vad man tänker på. Det är klart att det är bättre att tänka på roliga saker, sitta och spåna lite och lossa sågspånet från kugghjulen som kan behöva smörjas. Bland de handhållna spelkonsollerna har nästan alla fabrikat något spel som ska användas som hjärngympa, och nog finns det folk som behöver det. Det skulle nog vara kul att prova, men undrar hur kul de är i längden egentligen. Det ser ut som att detta kommer bli en svammelblogg. Jag får ta och skärpa mig! Senare idag ska jag lägga upp första delen av en saga. Det blir nog bra.

Tänk vad som kan hända när man är uttråkad:

En stormig natt i december hände något kul. Majoriteten av mänskligheten vet inte vad, men det hände ändå, nästan utan vittnen. Det hade ju varit synd om det inte fanns några vittnen alls, eftersom händelsen i sig var en ganska sällsam sak. Inte för att jag vet vad det var, men något kul måste ju ha hänt, någon gång under någon stormig natt i december, med bara en eller ett par varelser närvarande.

Det är kanske jag, som författare, som borde komma på vad den där trevliga händelsen var förnågonting. Men ska hela det ansvaret verkligen ligga på mina axlar? Tänk om jag missuppfattar signalerna min fantasi skänker mig. Fast det är nog omöjligt. Eller, nej det är det inte. Misstolkade signaler från hjärnan är vad som orsakar galenskap, skulle jag gissa på. Enligt en teori jag hörde en gång är att man inte galen om man inser sin galenskap. Men vad menas egentligen med det? Och hur fan kom jag in på detta egentligen? Jag tänkte ju berätta om en sällsam händelse under en stormig natt i december. Det hände nog någonstans i norra Skandinavien. December är ingen riktig månad där det inte finns snö.

Marsvin kanske var inblandade! Ljuset är tänt, hissen går upp, men det är ingen hemma för tomtarna har rymt. Det händer alltid skumma saker när tomtarna är inblandade. Inte nödvändigtvis dåliga saker, men det händer alltid något. Och december är ju månaden för StorTomten! Eller som vi människor känner till honom, Jultomten. Tomtarna refererar förmodligen till honom på något annat sätt. Undrar om katter får julklappar från StorTomten. De gillar ju att bli klappade, och få presenter. Undrar om de anser att bli klappade på julafton är samma sak som att få en julklapp. Förmodligen inte. De vill nog ha både och. Och vem skulle inte vilja det egentligen, om man hade den magnetismen som får folk att vilja klappa en, som de flesta katter har, oavsett om de vill eller inte. *spinner*

Oj, jag glömde ju fullständigt bort marsvinet jag nämnde innan. men det kan vara för att de är så små och försynta djur, som inte gör så mycket väsen av sig. Kanske. Jag vet inte och bryr mig inte nämnvärt heller. De är väl ganska söta, men det är katter också. Mjau =D

CHOKLAD! Det är alltid värt att nämna. Har ju lite här i närheten. Och varför skulle jag inte ha det? Jag äger choklad och choklad äger! ska nog ta en bit eller två eller tre eller fyra, för att inte lämna kvar något av raden för det är så irriterande när chokladkakor är ojämna. De är ju lika goda men inte lika estetiskt tilltalande. Tyvärr. MMMH, Chocolate good! Tugga, tugga, tugga! Och svälj. NomNom...