Hästen reste sig vaksamt och släppte spegeln på marken så att han hade båda de svårmanövrerade händerna fria för att ha någon skymt av en möjligthet att skydda sig mot en ny trollformel. Men när gestalten hade fått av sig huvan verkade tiden gå riktigt långsamt, och ansiktet som avslöjades var olikt alla han någonsin sett. Tänk dig alla dragen hos den vackraste varelsen i världen, med hy svart som ebenholts och hår vitt som snö med slingor röda som blod. Hennes ögon utstrålade makt och självförtroende och hade färgen av de ädlaste smaragder med infattningar av guld. Kort sagt var Hästen fullständigt förhäxad av den unga häxan som stod framför honom, och det var inte hennes verk. Hon såg hans blick och hennes ansikte fick en min av road nyfikenhet, som inte direkt gjorde henne svårare att se på.
Stackars Hästen visste inte vad han skulle ta sig till, för samtidigt som det hon hade gjort mot prinsen och honom själv var ganska läskigt verkade hon inte hotful just nu. Och det var ju faktiskt de som hade attackerat henne, och inte tvärt om. Ett huvud stacks ut från förnstret på det höga tornet och en mansröst så gäll att den lika gärna hade kunnat tillhöra en kvinna ropade att den förbrukade råttfällan var åtgärdad, så faran var avvärjd. Häxan himlade med ögonen och ropade sedan tillbaka med mycket melodiös röst att det var ju bra. När huvudet hade dragits tillbaka in genom förnstret berättade häxan att det tillhörde hennes kusin som var på besök. Vanligtvis bodde hon själv och om det mot förmodan skulle uppstå något problem som hon inte kunde lösa så hade hon höghastighetsuppkoppling; och lösningen på livet, universum och allting (vilket för övrigt är 42), samt annat som kan vara bra att veta finns ju på nätet. Häxan, vars namn var Thilyn, presenterade sig ordentligt och frågade om de hade lust att stanna på middag, nu när de hade lugnat ner sig och betedde sig som folk. Pollux buffade henne instämmande på armen och efter några försök att styra sina stämband lyckades Hästen få fram att det skulle vara trevligt. Anledningen till att Hästen inte var generande naken var att Thilyn vänligt nog hade sett till att trollformeln gav honom kläder när den förvandlade honom.
När de var på väg mot borgen skingrades de tjocka molnen och solskenet nådde murarna och vallgraven som började glänsa i ljuset och näckrosorna som flöt där slog ut. Borgen såg med ens mycket mer inbjudande ut. Thilyn försökte locka Hästen att fortsätta prata så länge som möjligt för att ge honom kontroll över sin nya skepnad. Det lyckades och Hästens röst blev stadigare och stadigare för varje mening, så att han till sist inte längre lät som om han imiterade ett får varje gång han sade något. När de kom in i borgen och Thilyn hängde av sig manteln blev han tyst en stund, för under manteln hade hon en fantastisk klänning, ja just som den du tänker på just nu, av blankt grönt sidentyg med sömmar av silvertråd och små broderier av växtmönster av samma tråd. På några ställen var små glittrande stenar i olika färger fastsydda, och dessa gnistrade i den förvånansvärt ljusa hallen. Och kroppen som klänningen satt på var i perfekt form.
Det dröjde sedan en liten stund innan Hästen kunde andas normalt igen och under tiden försökte Pollux komma åt sockerbitarna som fanns i Thilyns mantel. När attentatet var avstyrt ledde Thilyn vägen till matsalen, där både Hästen och Pollux ryckte till när Thilyn började väva en formel. Det visade sig att det inte varit något att oroa sig för när en hög med äpplen dök upp på ett litet bord som stod längsmed ena väggen där Pollux skulle äta. Hon bad Hästen att sätta sig och började försiktigt röra fingrarna i olika mönster igen, och en efter en dök flera maträtter upp på bordet framför dem. Hon satte sig bredvid Hästen och började lassa upp på sin tallrik.
Fortsättning följer...
