Kap 4, Hästen

Hästen reste sig vaksamt och släppte spegeln på marken så att han hade båda de svårmanövrerade händerna fria för att ha någon skymt av en möjligthet att skydda sig mot en ny trollformel. Men när gestalten hade fått av sig huvan verkade tiden gå riktigt långsamt, och ansiktet som avslöjades var olikt alla han någonsin sett. Tänk dig alla dragen hos den vackraste varelsen i världen, med hy svart som ebenholts och hår vitt som snö med slingor röda som blod. Hennes ögon utstrålade makt och självförtroende och hade färgen av de ädlaste smaragder med infattningar av guld. Kort sagt var Hästen fullständigt förhäxad av den unga häxan som stod framför honom, och det var inte hennes verk. Hon såg hans blick och hennes ansikte fick en min av road nyfikenhet, som inte direkt gjorde henne svårare att se på.

Stackars Hästen visste inte vad han skulle ta sig till, för samtidigt som det hon hade gjort mot prinsen och honom själv var ganska läskigt verkade hon inte hotful just nu. Och det var ju faktiskt de som hade attackerat henne, och inte tvärt om. Ett huvud stacks ut från förnstret på det höga tornet och en mansröst så gäll att den lika gärna hade kunnat tillhöra en kvinna ropade att den förbrukade råttfällan var åtgärdad, så faran var avvärjd. Häxan himlade med ögonen och ropade sedan tillbaka med mycket melodiös röst att det var ju bra. När huvudet hade dragits tillbaka in genom förnstret berättade häxan att det tillhörde hennes kusin som var på besök. Vanligtvis bodde hon själv och om det mot förmodan skulle uppstå något problem som hon inte kunde lösa så hade hon höghastighetsuppkoppling; och lösningen på livet, universum och allting (vilket för övrigt är 42), samt annat som kan vara bra att veta finns ju på nätet. Häxan, vars namn var Thilyn, presenterade sig ordentligt och frågade om de hade lust att stanna på middag, nu när de hade lugnat ner sig och betedde sig som folk. Pollux buffade henne instämmande på armen och efter några försök att styra sina stämband lyckades Hästen få fram att det skulle vara trevligt. Anledningen till att Hästen inte var generande naken var att Thilyn vänligt nog hade sett till att trollformeln gav honom kläder när den förvandlade honom.

När de var på väg mot borgen skingrades de tjocka molnen och solskenet nådde murarna och vallgraven som började glänsa i ljuset och näckrosorna som flöt där slog ut. Borgen såg med ens mycket mer inbjudande ut. Thilyn försökte locka Hästen att fortsätta prata så länge som möjligt för att ge honom kontroll över sin nya skepnad. Det lyckades och Hästens röst blev stadigare och stadigare för varje mening, så att han till sist inte längre lät som om han imiterade ett får varje gång han sade något. När de kom in i borgen och Thilyn hängde av sig manteln blev han tyst en stund, för under manteln hade hon en fantastisk klänning, ja just som den du tänker på just nu, av blankt grönt sidentyg med sömmar av silvertråd och små broderier av växtmönster av samma tråd. På några ställen var små glittrande stenar i olika färger fastsydda, och dessa gnistrade i den förvånansvärt ljusa hallen. Och kroppen som klänningen satt på var i perfekt form.

Det dröjde sedan en liten stund innan Hästen kunde andas normalt igen och under tiden försökte Pollux komma åt sockerbitarna som fanns i Thilyns mantel. När attentatet var avstyrt ledde Thilyn vägen till matsalen, där både Hästen och Pollux ryckte till när Thilyn började väva en formel. Det visade sig att det inte varit något att oroa sig för när en hög med äpplen dök upp på ett litet bord som stod längsmed ena väggen där Pollux skulle äta. Hon bad Hästen att sätta sig och började försiktigt röra fingrarna i olika mönster igen, och en efter en dök flera maträtter upp på bordet framför dem. Hon satte sig bredvid Hästen och började lassa upp på sin tallrik.

Fortsättning följer...

Kap 3, Hästen

De mörka, varnande molnen såg ut att vara centrerade högt ovanför det höga tornet. Korpar och kråkor cirklade runt det och landade i bona byggda i den täta murgrönan. När Hästen såg sig omkring och det var tydligt att molnen tunnades ut åt det håll de kommit ifrån, där solen sken och det svävade förbi en svala i fjärran, försökte han försiktigt backa runt kurvan för att komma bort från den plötsligt uppdykande gestalten på vindbryggan, och faktiskt hela den ganska skräckinjagande borgen. Han tänkte att det bästa de kunde göra var att rida tillbaka till den senaste korsningen och ta en annan riktning där, men prinsen hade helt andra planer! Hans riddarinstinkt (eller räddarinstinkt) hade berörts av utropet från tornet, och han hade inte tillräckligt med tankeverksamhet för att ens börja stå emot den.

När han märkte att hästen började backa beordrade han den att stanna, varefter han ovarsamt daskade till den på baken så de galopperade rakt mot vindbryggan. En ljungeld slog ner i en hög tall några meter ifrån dem och skrämde den normalt på pass eftertänksamma Hästen till att galoppera ännu snabbare, nästan skena faktiskt. Gestalten på vindbryggan gjorde endast de mest subtila rörelser med fingrarna men ju närmare de kom desto mer tycktes luften runt gestalten vara fylld av livfulla färger och mönster. Precis när prinsen hade dragit sitt svärd och de var tjugofem meter bort skjöt en laserstrålestråleliknande (som när den ses genom rök), regnbågsfärgad magisk urladdning ut från gestaltens pekfingrar som just då var riktade rakt mot de snabbt inkommande jehuna.

Det hördes ett *poff* och blev en stor puff av purpurfärgad rök som när den skingrats avslöjade att Hästen fortfarande färdades fort framåt. Prinsen däremot låg på vägen med alla fyra benen åt olika väderstreck och skakade förvirrat på huvudet. Det dröjde några meter för Hästen innan han upptäckte att han sprang på två ben istället för fyra, att han hade fötter istället för hovar (för att inte tala om händer med tummar som kunde greppa saker!) och att det inte alls gick lika snabbt framåt. Då stannade han och tittade tillbaka på prins Pollux som fortfarande skakade på huvudet, och glömde fullständig bort orsaken till formbytet.

Prinsen hade nu en tjock brun fäll, svart, tuppkamsaktig man och väldigt långa öron. Han slutade skaka på huvudet och reste sig ostadigt på sina taniga ben varefter han ovant trampade med hovarna på vägen och klippte med öronen när det kloppade, samtidigt som han nervöst såg sig omkring. Hästen tyckte synd om prinsen i hans nya, högst ovana åsneform och bestämde sig för att ge honom en morot som tröst. Packningen låg ju bara någon meter därifrån så den var enkel att hitta. Problemet var att styra de där jäkla tummarna och övriga fingrarna till att öppna spännena på väskan, så det slutade med att Hästen använde tänderna som vanligt. Prinsen var ju egentligen van vid att beté sig som en åsna, så det var ganska naturligt för honom att glatt mumsa i sig moroten som Hästen räckte fram till honom, och sedan inte fundera allt för mycket på vad som precis hade hänt.

När Hästen rotade efter morötterna i väskan hade prinsens spegel, som för övrigt fanns med i packningen vart prinsen än skulle, fallit ut och Hästen plockade upp den för att lägga tillbaka den men hejdade sig när han såg sin spegelbild. Han hade tidigare sett sin reflektion i blanka vattenytor och sådant, men nu såg han ju helt annorlunda ut. Grundfärgerna var egentligen desamma som tidigare, så han var ljusblond och väldigt blek och hade bruna ögon och tjocka cerisefärgade slingor i håret. Näsan var ganska bred, men ögonen var snälla och tänderna jämna och fina. Han var en lika vacker som människa som han hade varit som häst, vilket med andra ord innebar mycket vacker, eller lätt att vila ögonen på. Om man bortsåg från de skrikiga slingorna, vilket vissa färgblinda hade lätt för att göra. När Hästen slutligen slet blicken från spegeln såg han att gestalten stod bredvid Pollux och gav honom en sockerbit, sedan vände den sig mot honom och förde med en mjuk rörelse bak huvan.

Fortsättning följer...

Kap 2, Hästen

Morgonen efter att prins Pollux och Hästen hade ridit iväg mot solnedgång och äventyr gick Hästen runt i träddungen där de hade spenderat natten och plockade ihop den viktigaste utrustningen och packade den så gott han kunde i prinsens väska. Prinsen själv snarkade högljutt från ett buskage han trodde skulle skydda mot eventuellt regn. Lyckligtvis hade det inte regnat, så det hade varit fullständigt onödigt att söka skydd i det glesa buskaget. När packningen var klar ställde sig Hästen nära buskaget och gnäggade.

För en annan häst hade det låtit ganska vackert, för han sjöng nämligen en gammal vaggvisa som de flesta ston sjunger för sina föl, och han hade faktiskt ganska bra sångröst. För den morgontrötta prinsen däremot var det ett ganska hemskt uppvaknande och så snart han hade kommit på vad det var som lät försökte han få Hästen att vara tyst genom att muttra åt den. När det inte fungerade försökte han ge den en morot, men det fungerade faktiskt inte heller, mest eftersom hästen redan hade mumsat i sig ett antal innan han väckt prinsen och därför redan hade ätit upp sin ranson för dagen. När visan var slut tystnade hästen av sig själv och Pollux suckade av lättnad, varefter han svingade upp sin packning på axeln och svingade sig själv upp i sadeln. Han var ju prins, självklart kunde han göra det! Hur prinsen kunnat få träddungen att se ut som att ett heavymetal-band dragit igenom den på sin världsturné på bara en natt är ett mysterium som ännu idag står olöst.

Hästen lyckades avstyra att de red mot soluppgången, vilket hade varit den självklara riktningen för prinsens del, och resan fortsatte i bra takt. Vädret var behagligt varmt och världen verkade vara vänligt inställd. Tyvärr höll detta inte i sig, och tunga, mörka moln tornade upp sig på himlen. Både prinsen och Hästen förstod att de närmade sig något farligt. Hästen slog av på takten och prinsen hade vett nog att bli lite mer vaksam med vad som kunde finnas längsmed vägen, som hittills varit nästan misstänkt enkel att beresa.

De rundade misstänktsamt en kurva och samtidigt som en kulblixt hastigt knastrade förbi och förvandlade hästens man och svans till vad som såg ut som ceriserandiga pom-poms av statisk elektricitet dök ett hus upp längre framåt vägen. De närmade sig försiktigt det stora huset, som hade ett högt torn, vallgrav, ringmur, ordentliga fundament och balustrader och ganska mycket murgröna klängandes på väggarna, och därför var mer en borg än ett hus, en definition som prinsen var fullständigt okunnig om och Hästen fullständig ointresserad av. Saken var den att det hördes ett gällt rop på hjälp från fönstret i det höga tornet, troligtvis utropat av någon som såg dem på vägen, och en figur insvept i en lång, mörkgrön mantel broderad med silvertråd och huvan uppdragen för att dölja ansiktet dök upp som från tomma intet på den nedfällda vindbryggan.

Fortsättning följer...

Kap 1, Hästen

Han påminde om en zebra, men var ganska mycket större, med yvig man och svans vars vågor vällde i vinden. Färgen var dock inte riktigt samma som på en vanlig zebra. Zebror är ju vanligtvis svart-randiga, inte rosa-randiga som han var. Det var ingen diskret baby-rosa färg heller, utan en skräckinjagande cerise färg som lätt skulle skrämma vilket lejon som helst på flykten. Och lejon uppfattar ändå inte färger särskilt väl.

Han travade lyckligt runt på en sommargrön, solig äng och stannade då och då till för att mumsa i sig en maskros eller två. Ett halvhjärtat försök till ett staket omgärdade ängen, och eftersom han var en väluppfostrad häst stannade han innanför den skeva skapelsen även om han enkelt hade kunnat kliva över den och då fått fullständig frihet. Men, tänka sig, Hästen var intelligent också. Han visste att det ibland kommer vitt, fluffigt regn som lägger sig på marken och att det då är för kallt för att utsökta maskrosor och fylligt gräs ska kunna växa. För att inte tala om hur det skulle vara att sova utanför stallet när kylan kom. Brrr! Och det var då han hade behov av sin, en smula korkade, "ägare".

När man tänker på trollen kan de komma traskande, i många olika former, och just denna formen var ändå ganska välklädd och såg inte allt för ankomen ut. Det hade en sadel över ena axeln och en grimma slängt över andra. Det var faktiskt en prins och han hette Pollux (nej, han hade ingen tvillingbror som hette Castor, även om det hade kunnat göra intrigerna på slottet en smula mer intressanta), men brukade kallas för Polly av slottets tjänare när ingen av kungafamiljen var närvarande. Att prinsen gillade formen på polygoner, särskilt pentagoner, hjälpte honom inte direkt att bli av med smeknamnet. Appropå smeknamn hade prinsen hade aldrig kommit på tanken att kalla sin häst något annat än Hästen, och Hästen brydde sig inte så länge han fick foder och stallplats om vintern. Det var faktiskt så att Hästens inhägnad var tänkt att ha formen av en pentagon, även om det inte gick att urskilja några hörn på skapelsen. Prinsen hade själv byggt den och var mycket stolt över detta arbete, då det var det enda han någonsin gjort på egen hand. Dock var nu dagen kommen för nästa stora utmaning i prins Pollux liv. Han skulle ge sig ut i världen för att finna en prinsessa, baronessa eller någon annan form av ung, ogift, adlig kvinna i nöd (för att få den rätta stämningen).

Hästen himlade med ögonen. Var skulle de kunna finna en prinsessa som var villig att spendera resten av sina dagar med en prins som Pollux, även om han en dag skulle bli allsmäktig härskare över riket som sträckte sig över majoriteten av två kontinenter, med de intilliggande länderna existerande endast som punkter på kartan för att markera hur stort riket egentligen var? Ok, det kanske inte skulle vara så svårt att hitta en maktgalen ung adelsdam ändå.

Medans prinsen gjorde fast sadeln kontrollerade Hästen att ingen livsnödvändig utrustning saknades i prinsens packning som stod en bit bort. Där fanns lite av varje, och ganska mycket onödigt skräp som hästen skulle kasta av sig så snart han fick tillfälle. När allt var i ordning satte prinsen upp och de begav sig dramatiskt av mot solnedgången. Hästen himlade med ögonen igen. Om de hade tur skulle de kanske hinna några kilometer innan de var tvugna att stanna inför natten.

Fortsättning följer...

Små tankar eller allmänt svammel

Ett varmt rum kan vara väldigt jobbigt. Tänk då sen i juni när det blir midnattssol, så varmt det kommer vara jämt (om den inte går i moln). Det kommer ju inte bli mörkt alls, bara lite mindre ljust! Det kan nog bli jobbigt, med tanke på att människan har mekanismer för att sova när det är mörkt och vara vakna när det är ljust. Men alla är ju olika när det gäller ljustolerans, som med allt annat. Å andra sidan ger längre dagar mer energi och därmed mer tid att tänka, och det är ju positivt. Eller negativt, beroende på vad man tänker på. Det är klart att det är bättre att tänka på roliga saker, sitta och spåna lite och lossa sågspånet från kugghjulen som kan behöva smörjas. Bland de handhållna spelkonsollerna har nästan alla fabrikat något spel som ska användas som hjärngympa, och nog finns det folk som behöver det. Det skulle nog vara kul att prova, men undrar hur kul de är i längden egentligen. Det ser ut som att detta kommer bli en svammelblogg. Jag får ta och skärpa mig! Senare idag ska jag lägga upp första delen av en saga. Det blir nog bra.

Tänk vad som kan hända när man är uttråkad:

En stormig natt i december hände något kul. Majoriteten av mänskligheten vet inte vad, men det hände ändå, nästan utan vittnen. Det hade ju varit synd om det inte fanns några vittnen alls, eftersom händelsen i sig var en ganska sällsam sak. Inte för att jag vet vad det var, men något kul måste ju ha hänt, någon gång under någon stormig natt i december, med bara en eller ett par varelser närvarande.

Det är kanske jag, som författare, som borde komma på vad den där trevliga händelsen var förnågonting. Men ska hela det ansvaret verkligen ligga på mina axlar? Tänk om jag missuppfattar signalerna min fantasi skänker mig. Fast det är nog omöjligt. Eller, nej det är det inte. Misstolkade signaler från hjärnan är vad som orsakar galenskap, skulle jag gissa på. Enligt en teori jag hörde en gång är att man inte galen om man inser sin galenskap. Men vad menas egentligen med det? Och hur fan kom jag in på detta egentligen? Jag tänkte ju berätta om en sällsam händelse under en stormig natt i december. Det hände nog någonstans i norra Skandinavien. December är ingen riktig månad där det inte finns snö.

Marsvin kanske var inblandade! Ljuset är tänt, hissen går upp, men det är ingen hemma för tomtarna har rymt. Det händer alltid skumma saker när tomtarna är inblandade. Inte nödvändigtvis dåliga saker, men det händer alltid något. Och december är ju månaden för StorTomten! Eller som vi människor känner till honom, Jultomten. Tomtarna refererar förmodligen till honom på något annat sätt. Undrar om katter får julklappar från StorTomten. De gillar ju att bli klappade, och få presenter. Undrar om de anser att bli klappade på julafton är samma sak som att få en julklapp. Förmodligen inte. De vill nog ha både och. Och vem skulle inte vilja det egentligen, om man hade den magnetismen som får folk att vilja klappa en, som de flesta katter har, oavsett om de vill eller inte. *spinner*

Oj, jag glömde ju fullständigt bort marsvinet jag nämnde innan. men det kan vara för att de är så små och försynta djur, som inte gör så mycket väsen av sig. Kanske. Jag vet inte och bryr mig inte nämnvärt heller. De är väl ganska söta, men det är katter också. Mjau =D

CHOKLAD! Det är alltid värt att nämna. Har ju lite här i närheten. Och varför skulle jag inte ha det? Jag äger choklad och choklad äger! ska nog ta en bit eller två eller tre eller fyra, för att inte lämna kvar något av raden för det är så irriterande när chokladkakor är ojämna. De är ju lika goda men inte lika estetiskt tilltalande. Tyvärr. MMMH, Chocolate good! Tugga, tugga, tugga! Och svälj. NomNom...