20080424

Kap 3, Hästen

De mörka, varnande molnen såg ut att vara centrerade högt ovanför det höga tornet. Korpar och kråkor cirklade runt det och landade i bona byggda i den täta murgrönan. När Hästen såg sig omkring och det var tydligt att molnen tunnades ut åt det håll de kommit ifrån, där solen sken och det svävade förbi en svala i fjärran, försökte han försiktigt backa runt kurvan för att komma bort från den plötsligt uppdykande gestalten på vindbryggan, och faktiskt hela den ganska skräckinjagande borgen. Han tänkte att det bästa de kunde göra var att rida tillbaka till den senaste korsningen och ta en annan riktning där, men prinsen hade helt andra planer! Hans riddarinstinkt (eller räddarinstinkt) hade berörts av utropet från tornet, och han hade inte tillräckligt med tankeverksamhet för att ens börja stå emot den.

När han märkte att hästen började backa beordrade han den att stanna, varefter han ovarsamt daskade till den på baken så de galopperade rakt mot vindbryggan. En ljungeld slog ner i en hög tall några meter ifrån dem och skrämde den normalt på pass eftertänksamma Hästen till att galoppera ännu snabbare, nästan skena faktiskt. Gestalten på vindbryggan gjorde endast de mest subtila rörelser med fingrarna men ju närmare de kom desto mer tycktes luften runt gestalten vara fylld av livfulla färger och mönster. Precis när prinsen hade dragit sitt svärd och de var tjugofem meter bort skjöt en laserstrålestråleliknande (som när den ses genom rök), regnbågsfärgad magisk urladdning ut från gestaltens pekfingrar som just då var riktade rakt mot de snabbt inkommande jehuna.

Det hördes ett *poff* och blev en stor puff av purpurfärgad rök som när den skingrats avslöjade att Hästen fortfarande färdades fort framåt. Prinsen däremot låg på vägen med alla fyra benen åt olika väderstreck och skakade förvirrat på huvudet. Det dröjde några meter för Hästen innan han upptäckte att han sprang på två ben istället för fyra, att han hade fötter istället för hovar (för att inte tala om händer med tummar som kunde greppa saker!) och att det inte alls gick lika snabbt framåt. Då stannade han och tittade tillbaka på prins Pollux som fortfarande skakade på huvudet, och glömde fullständig bort orsaken till formbytet.

Prinsen hade nu en tjock brun fäll, svart, tuppkamsaktig man och väldigt långa öron. Han slutade skaka på huvudet och reste sig ostadigt på sina taniga ben varefter han ovant trampade med hovarna på vägen och klippte med öronen när det kloppade, samtidigt som han nervöst såg sig omkring. Hästen tyckte synd om prinsen i hans nya, högst ovana åsneform och bestämde sig för att ge honom en morot som tröst. Packningen låg ju bara någon meter därifrån så den var enkel att hitta. Problemet var att styra de där jäkla tummarna och övriga fingrarna till att öppna spännena på väskan, så det slutade med att Hästen använde tänderna som vanligt. Prinsen var ju egentligen van vid att beté sig som en åsna, så det var ganska naturligt för honom att glatt mumsa i sig moroten som Hästen räckte fram till honom, och sedan inte fundera allt för mycket på vad som precis hade hänt.

När Hästen rotade efter morötterna i väskan hade prinsens spegel, som för övrigt fanns med i packningen vart prinsen än skulle, fallit ut och Hästen plockade upp den för att lägga tillbaka den men hejdade sig när han såg sin spegelbild. Han hade tidigare sett sin reflektion i blanka vattenytor och sådant, men nu såg han ju helt annorlunda ut. Grundfärgerna var egentligen desamma som tidigare, så han var ljusblond och väldigt blek och hade bruna ögon och tjocka cerisefärgade slingor i håret. Näsan var ganska bred, men ögonen var snälla och tänderna jämna och fina. Han var en lika vacker som människa som han hade varit som häst, vilket med andra ord innebar mycket vacker, eller lätt att vila ögonen på. Om man bortsåg från de skrikiga slingorna, vilket vissa färgblinda hade lätt för att göra. När Hästen slutligen slet blicken från spegeln såg han att gestalten stod bredvid Pollux och gav honom en sockerbit, sedan vände den sig mot honom och förde med en mjuk rörelse bak huvan.

Fortsättning följer...