20130902

Kap 13: Kollegor

Kammarjungfrun Madgas eget rum fanns på en helt annan våning, närmare köket eftersom det var hon som lagade maten också. Hon pladdrade på en hel del och verkade genuint glad över att fler hade anslutit sig till hushållet."Det har hänt ganska många förändringar på kort tid och det gör mig så glad! Slottet må vara stort men det har aldrig varit ett ställe med mycket folk eftersom Kungen vill leva så normalt som möjligt samtidigt som han styr landet. Tidigare idag fick vi en ny Hovmagickus! Tydligen har hon bott bara en dags färd från Slottet i flera år, men vi har inte vetat om det. Det är så trevligt att träffa nya människor! Och så är det något annorlunda med Prins Pollux också, men jag kan inte riktigt komma på vad..."

"Åh, jag förstår att du har rest långt och inte fått mycket vila, jag ska tappa upp ett bad åt dig" kvittrade Madga och svassade in i badrummet som låg intill Timinidas rum. "Jag hämtar lite nytvättade kläder till dig också, jag vet att det finns kvarlämnat några finare plagg från övernattande ädlingar med för mycket kläder och en uniform från en av våra tidigare kammarjungfrur som nu har startat eget och driver en hästranch... Iallafall, jag tror de är rätt storlek" ropade hon ut från badrummet medan ljudet av porlande vatten blev starkare.

Timinida smög försiktigt in i badrummet och stirrade fascinerat på vattenkranen med två vred, ett med blå emalj och ett med röd. En svag doft av svavel drev förbi. "Var kommer det varma vattnet ifrån?!" viskade hon. "Ah, de varma källorna under Slottet. Kallvattnet kommer från Kristallsjön utanför. Det går att bada direkt i källan, men jag tycker själv att det är lite obehagligt i grottan. Det är mycket mysigare i ett ombonat badrum som det här" svarade Madga glatt.

Det lilla badkaret av koppar och porslin fylldes snabbt och den äldre, brunhåriga kammarjungfrun hällde i några droppar milt doftande lavendelolja. Sedan lämnade hon rummet med en blinkning och ett leénde. "Tveka inte att fråga om du behöver något. Kom ner till köket sedan så ordnar jag något åt dig att äta" lovade hon på vägen ut genom dörren. Timinida slängde sin slitna, grå klänning i hörnet, glad över att aldrig behöva sätta på sig den arbetsuniformen igen, och lät sin magra kropp glida ner i det behagligt varma vattnet.

Under tiden blev Knaken serverad en buffé av grönsaker. Trots deras yttre är Bjölgar nämligen vegetarianer största delen av tiden. De äter allt från växtriket. Ibland händer det att de äter kött från besegrade fiender i stridens hetta, men de äter inte oskyldiga djur. Knakaren tog sin tid med måltiden. Observatorietornet gav en fantastisk vy och solen hade just gått nedanför horisonten som skiftade i orange och turkos. De första, otåligaste stjärnorna hade börjat kika fram inför natten. Ett sött plommon slank ner medan han njöt av att speja efter Cassiopeia. De lätt sura druvorna åt han en åt gången medan han lokaliserade polstjärnan. Med världsrymden och maten som enda sällskap fyllde han långsamt magen och själen med lugn. Han njöt i fulla drag av nattens ljud och mörker, och somnade fridfullt med ena ramen i en skål med körsbärstomater.

20130820

Kap 12, Personalfrågor

Landskapet framför dem var mycket vackert trots det skeva staketet som syntes i ögonvrån om man såg ut över vidderna mot en liten glittrande sjö som också låg i närheten av Slottet. En kvinna ridandes på något som såg ut som en åsna syntes avlägsna sig i fjärran. Knaken och Timinida vände sig åter mot slottsporten och till slut tog kammarjungfrun modet till sig och slog på den stora gongongen för att tillkalla en vakt. Oväntat snabbt öppnades porten och en vresig röst frågade vad fan de ville, innan vakten den tillhörde fick syn på Knaken och blev stum av förundran.

"Jag och min vän Knaken här skulle vilja söka arbete här på Slottet", meddelade hon med mycket mer självsäkerhet än hon egentligen kände. Efter en liten stunds stirrande tycktes vakten till sist ha förstått vad hon just sagt och hasplade fram "Öööh, det är nått kungen bestämmer över. Uh, jag kan fråga honom om ni får audiens". Med en sista skrämd blick på Knakaren backade vakten in igen och drog snabbt igen porten.

Kungen var på gott humör efter att just ha förvärvat en Hovmagicus och därför gav han audiensen omedelbart. Han ignorerade vaktens stammande varningar eftersom de ändå var så dåligt formulerade att han inte kunde uppfatta vad som menades. Så vakten fick motvilligt gå tillbaka till porten för att eskortera besökarna till tronsalen.

En Bjölg är ju ett ovanligt magistkt väsen, men kungen hade varit duktig i sina studier och kände igen livsformen för vad han var, så Hans Majestät lyckades hålla masken trots att han aldrig hade sett en annat än på bild. Ungefär halvvägs in i tronsalen bugade Knaken med sitt stora huvud och tackade Kungen för den beviljade audiensen. Timinida stannade lite längre fram och neg djupt.

Hon hade bestämt sig för att tala sanning, må det bära eller brista. Hon var en lojal tjänare men situationen hos det hov där hon tidigare tjänat var ohållbar. Det var inte ett rättvist straff att hamna i stupstocken, med all förnedring som det innebar, för att ha tappat en spegel. Eftersom hon hade tjänat väldigt nära en person högt upp i hovet som hade hemligheter som inte borde komma ut, var det inte troligt att hon skulle kunna återvända till sitt gamla hem.

Kungen lyssnade uppmärksamt på den unga kammarjungfruns berättelse. Hon var vältalig och hade uppenbarligen både tur och goda instinkter i och med att hon hade tagit sig så här långt utan att ha spårats upp av sin plågoande.

När hennes berättelse var till ända nickade han mot Knaken som i sin tur berättade om sin bakgrund. Kungen hade en god magkänsla angående dessa märkliga färdkamrater och sade att det säkert skulle gå att hitta något för dem att göra. Hans nya Hovmagickus skulle säkert inte ha något emot en kammarjungfru och Knaken var imponerande på alla plan. Stallet var ingen plats för en så högt stående varelse, så han inkvarterades i observatorietornet. (Det är klart att de hade ett sånt, det är fantastiskt att studera stjärnorna!) Timinida blev visad till sitt nya rum intill Häxans av den andra kammarjungfrun.

"Trevligt att träffas! Äntligen är det lite mer folk i Slottet. Jag heter Madga," hälsade hon vänligt. Hon hade stora, väldigt observanta ögon observerade Timinida. Den andres bruna hår hängde i en fläta ner till svanskotan medan hennes eget blonda inte ens nådde axlarna och de ojämna lockarna var frizziga och smutsiga av flykten. Prinsessan Penta hade inte tillåtit någon kvinnlig tjänare att ha långt, vackert hår men nu insåg Timinida lyckligt att hon inte mer skulle behöva utstå den typen av kränkningar. Hon hade funnit ett hem.

20110507

Kap 11, Adel

Kammarjungfrun i den hemliga gången svajade till och blinkade ett par gånger. Sedan tittade hon ut i tronsalen igen och såg kronprinsen resa sig från golvet. Vad gjorde han där? Så snart frågan hade tagit form kom svaret någonstans inifrån hennes egen hjärna: han var ju prins, det fanns säkert en logisk förklaring. Hon ruskade på huvudet och bestämde sig för att gå och göra en kopp starkt kaffe. Det kanske skulle lätta på den lite luddiga, diffust skumma känslan hon hade av att något hade förändrats i bakhuvudet.

Kungen reste sig från tronen och hjälpte prinsen på fötter. "Min son! Förstår du inte att en tronarvinge måste vara försiktigare än så? Du har väl inte varit nere i vinkällaren för en 'provning' igen?!" skämtade Kungen och skrattade. Argente skrattade lite nervöst och svarade att han nog hade lärt sig den läxan förra gången. Han kände sig bara lite trött och såg inte kanten på mattan. Då svepte Drottningen fram i sin vida, duvblå klänning och utsökt flätade bruna hår fram till Argente och kände på hans panna för att känna om han hade feber och blev allmänt moderlig och orolig. Hon var den typen av kvinna som verkar ha dubbelt så mycket nerver som normala människor och som refererar till dem som extern entitet, för att tydliggöra för andra hur känsliga de var, och som ett försök att minska deras känslighet genom att placera dem utanför den egna kroppen. Det fungerade inte. En snabb genomgång av Argentes tillstånd visade att han var helt frisk och Drottningen lugnade ner sig igen.

När uppståndelsen lagt sig kallade Kungen till sig Thilyn, som dragit sig undan för att studera hur familjen interagerade, dunkade henne kamratligt i ryggen och berömde henne för en utomordentligt utförd trollformel. Om du bara visste, tänkte häxan. "Skulle du kunna tänka dig att bli Hovmagickus här?" frågade Kungen, "Jag tror att det är hög tid att vi skaffade en!". I sitt stilla sinne jublade den unga häxan vilt, men hon frågade i affärsmässig ton efter vilken budget hon skulle förfoga över och vilka övrig förmåner som fanns i tjänsten. Det är lugnt att påstå att hon blev nöjd med det som erbjöds. Bland annat ingick fri tillgång till de varma källorna under slottet och till alla landets arkiv och bibliotek. Det var mer läsning än en hängiven bibliofil kan önska sig i sina mest utsvävande drömmar. Men först måste hon låta mästermagickerna granska den senaste trollformeln, som avslutning av sina studier. Hon borde inte vara borta mer än en vecka, berättade hon för Kungen.

Några timmar senare hade Argente vant sig vid sitt rum, naturligtvis det rum som tidigare tillhörde Pollux, och satt i en av de stora, mjuka fåtöljerna i sin salong och pratade med Thilyn. Hon berättade att det hon hade gjort egentligen bara var att byta ut Argente mot Pollux och Pollux mot Hästen i allas minnen. I början skulle folk förmodligen förvänta sig att han var lite trög, men om han spelade med under en period så skulle de kunna lära känna honom som han var, och då se det som en mognadssak. Även om hon hade vävt en trollformel mot tjuvlyssnare så berättade hon detta väldigt snabbt för att undvika att någon hörde henne. Förutom minnesförvrängningen så hade hon lagt in vädermönster för att hjälpa bönderna, lite allmänt snott in en generell turformel och också broderat en övergripande sjukdomsdämpare när hon ändå var igång med magi på den kosmiska magnitudnivån, så hon hade inte ljugit för kungen helt och hållet. Dessutom var prinsbytet också bra för Stora Riket som nation, även det kanske inte var det för de närmste inblandade.

Och så var det dags för Thilyn att resa iväg igen. Efter endast en natts vila, men med en välbehövlig spaupplevelse i slottets varma källor, tog hon ett tillfälligt farväl av Argente och red iväg mot solnedgången på Pollux.

20110503

Kap 10, Prins Argente

Efter den utsökta middagen och några av Kungen hastigt signerade handelsdokument kunde häxan Thilyn slutligen begära att alla hovets medlemar skulle samlas i tronsalen med ursäkten att hon skulle kasta en beskyddande formel över dem och hela resten av kungariket. Kungen satt som sig bör på tronen med drottningen vid sin sida. De få vakterna, även de som egentligen skulle vakta vindbryggan, stod pliktskyldigt och försökte vakta alla objekt vars värde översteg 10 guldmynt, vilket är väldigt många i en tronsal.

Kammarjungfrun stod gömd i den obligatoriska hemliga gången bakom drottningens tron och iakttog Thilyns förberedelser. Förvånansvärt nog var hon den enda som inte omedelbart köpte allt häxan sade. Å andra sidan kunde det väl inte skada om Kungen äntligen skaffade en hovmagiker, något som alla realistiska människor visste kunde komma att behövas, men hon tyckte allt att något var bekant med häxans livvakt. Kanske var det sättet han rörde sig på som inte riktigt stämde med hans kroppstyp. Det tålde att tänkas på.

Häxan hade tagit med sig diverse instrument till tronsalen. Fyra ljus ställde hon ut på golvet, ett i varje vädersträck och hon själv stod i mitten. För en så pass astronomisk magnitud av magi som skulle krävas för att lyckas med en formel i den omfattning hon hade planerat för denna dag krävdes en två meter lång trollstav tillverkad av en ytterst genomtänkt kombination av material. Nu ska vi inte gå in för mycket på detaljer, så kort sagt tog förberedelserna en stund och både Kungen och Drottningen nickade till på sina troner.

Då såg hon sin chans! Med en enda svepande cirkelrörelse med trollstaven tändes alla fyra ljusen. Det var Argentes signal på att låtsas snubbla framåt och då ta tag i kungatronens ena ben med ena handen och spiran som stod lutad mot den i andra handen. Thilyn riktade kristallen i änden av trollstaven mot kronan på Kungens huvud och började muttra så lågt att ingen kunde urskilja vad hon sade.

Luften i tronsalen började pulsera av energi som inte kunde upptäckas fysiskt, men som svepte genom människors sinnen likt höga stormvågor vältandes optimistjollar. Det började gnistra i luften innanför den magiska barriär som ljusen utgjorde. Med en snabb, svepande piruett sveptes gnistret ut, för att sedan föras bort ännu längre med den kraftfulla, långtgående tryckvågen som häxan orsakade genom att stöta trollstaven hårt rakt ner i golvet och sedan göra någon slags ljud som inte uppfattades av öronen, utan av reptilhjärnan.

Kungen vaknade med ett ryck...

20110502

kap 9, Skogen

Du har sett scenen tidigare. En ung kvinna går snabbt i skymningen och hoppas att ingen ska lägga märke till henne. Hon går norrut, bort från allt hon någonsin har känt till, mot en ny framtid. Den stenlagda vägen hon gick på för en timme sedan blev till en grusväg och nu är den bara en stig. Knappt ens det. "Stigen" leder in i skogen och det finns ingen återvändo. Vänder hon tillbaka så kommer hennes plågoande av ädel börd att finna henne alldeles för snabbt, innan hennes självkänsla har hunnit växa sig stark igen efter ha varit kuvad i åratal. Mörkret har fallit och det är nymåne. Det finns bara stjärnljus att gå efter och de höga träden blockerar det mesta av det. Ett tydligt, plötsligt prassel hörs bredvid stigen. Och sedan ett knak.

Timinida (ja, det heter hon) snubblar av stigen i motsatt riktning och spurtar iväg genom undervegetationen. Knakandet och brakandet följer efter och låter mer och mer, källan kommer närmre och närmre.

Nej! Nu får det vara nog! Timinida slänger en snabb översiktsblick omkring sig, svänger upp den största trädgren hon kan finna på sin axel och kastar sig runt en tjock trädstam. Där står hon tills förföljaren är precis vid sidan av trädet. Då svänger hon trädgrenen med all styrka hon besitter.

Den tjocka trädgrenen splittrades av kraften. Hade någon varelse som visste vad baseball är sett slaget så hade ropet "Homeruuuun!!!" genomljudit skogen. Nu var detta inte fallet och istället lät det *smapp*, lite som när en flugsmälla träffar en betongbunker. Hade slaget träffat något annat än det som träffades så hade det träffade inte rest sig på en lång, lång stund. Kanske aldrig, faktiskt.

Det som hände var istället att Timinida hörde en brummande basröst inne i sitt eget huvud som svor som en borstbindare. Någonting i stil med "AAAJJ S***N!!! DU TRÄFFADE MIG I ÖGAT!! H**VETES J**LA K**..." lät det och så fortsatte det en bra stund. Timinida var inte van vid att höra andra röster än sin egen i sitt huvud så hon kunde inte annat än att bara stå där och stirra på sin splittrade trädgren.

Strax efteråt hade både hon och den upprörda basrösten funderat över situationen och hon kikade försiktigt runt trädet. Kan du tänka dig vad en Bjölg är? Brun, lurvig, vassa tänder, extremt långa ben, stora ramar med långa klor i änden av dem, runt huvud, runda öron, stora skovlar till horn och telepatisk förmåga? Jo, det stämmer. Ungefär lika stor som en liten asiatisk elefant. En sådan var det Timinida såg på andra sidan trädet.Och bjölgen tittade lika förvånat på henne. "Du är starkare än du ser ut att vara," hörde hon brumma inuti huvudet, "Jag kommer ha ont i ögat ett tag".

Den vanliga ordväxlingen om "vem är du och varför följer du efter mig" följde. Bjölgen hade varit fånge hos en riddare som hade haft honom som underhållning för sig själv och sina dryga vänner som ansåg att mänskligheten var skapelsens krona och att allt som var exotiskt skulle tillfångatas för deras höga nöjes skull. Riddaren hade precis kommit hem från att ädelt ha mördat en röd drake som enligt uppgift hade kidnappat nån random tjej som han ansåg vara hans egendom, när han blev förvandlad till en isskulptur och sedan teletransporterad till mitten av en stor, varm, torr öken i öster. Omständigheterna var inte helt klara men någon mäktig magiker var inblandad, så mycket stod klart. Sedan dess var Bjölgen fri och han hade spenderat sin tid med att beskydda vanligt folk från farliga djur. Som till exempel andra människor. Anledningen till att han galopperat efter Timinida var att rädda människor som springer har lätt för att skada sig och han ville försäkra sig om att hon var okej.

Och vem var då Timinida? Bara en kammarjungfru som visste för mycket och hade rymt från sin tjänst eftersom hon blev illa behandlad. Eftersom hon hade jobbat hos en prinsessa kunde hon inte göra annat än att fly landet för att hitta någonstans där prinsessans makt inte gällde.

"Sitt upp på min rygg," brummade bjölgen, "Jag tar dig till Kungliga Slottet här i Stora Riket. Om du kan få anställning där så har Prinsessan Penta ingen makt över dig längre. Får du inte det så fortsätter vi tills vi hittar någonstans där du är trygg."

Hon tvekade lite men när bjölgen vek ihop benen så att hon lättare kunde komma upp så försvann alla tvivel. Bjölgen "Knaken" och kammarjungfrun Timinida travade iväg genom skogen. En stund senare somnade hon mot den varma, lurviga pälsen och släppte till slut taget om trädgrenen.

20090726

Kap 8, Prinsessan Penta

I ett litet kungadöme, som överlevt endast eftersom det tidigt allierat sig med det enorma riket i norr, fanns en liten huvudstad med ett litet slott där det bodde en liten kung med grått hår som hade en dotter med en parfym-aura stor som Jupiter och som en dag tänkte äga världen. Detta var Prinsessan Penta. Det fanns mycket att säga om henne men tyvärr handlade de positiva sakerna mest om hennes utséende. Hon hade svallande kopparfärgat hår, glittrande gröna ögon, charmiga fräknar och ett ego större än alla soldater i det enorma riket i norr sammanlagt.

När Prinsessan (det var väldigt viktigt med ett versalt p) för trettiofjärde gången den morgonen befallde sin kammarjungfru att luta helkroppsspegeln i en annan vinkel så att hon kunde se sin utstyrsel i ett annat perspektiv för att bestämma vilka skor som bäst skulle matcha, slutade detta med att spegeln föll och med ett melodiöst klirrande ljud förvandlades till tiotusentals gnistrande små bitar. Den något vidskepliga kammarjungfrun flämtade något om sju års olycka och häxan Thilyn, som satt i sin borg i det enorma riket i norr, nös.

Prinsessan började naturligtvis skälla ut kammarjungfrun och var en hårsmån från att avskeda henne innan hon insåg att det skulle ta flera månader för en ny kammarjungfru att lära sig alla hennes preferenser. Ett par timmar i stupstocken fick räcka som straff. Oturligt nog för Prinsessan var att hon såg till att kammarjungfrun blev ivägsläpad innan hon hann beordra henne om att städa upp. Så nu var Prinsessan fast utan skor i ett rum fullt av spegelfragment. Kort sagt var hon inte på toppenhumör.

Hon skulle ju förstås kunna kalla in en av vakterna igen och bli utburen därifrån, men att en så lågt stående varelse skulle få lov att röra henne var otänkbart, liksom att försöka städa upp röran själv. I sitt stilla sinne dömde hon sin far Kungen för att han lät alla tjänare få några lediga veckor under sommarhalvåret. Eftersom ingen annan fanns i rummet och det började bli väldigt obekvämt att stå där mitt på marmorgolvet tog hon ett ändå ganska graciöst skutt upp på sin divan och lade sig till rätta för att vänta på nästa tjänare som skulle ha oturen att passera dörren till hennes kammare.

Naturligtvis gjorde någon det en stund senare och då var Prinsessan rejält purken och uttråkad. Detta ledde till att hon gnällde lite extra på den lilla gubben som fick sopa upp de glittrande skärvorna. Men när han var på väg ut från rummet med påsen där de låg hopsamlade bestämde hon sig för att spara dem för något framtida dekorativt syfte.

Det led mot kvällning men kammarjungfrun hade fortfarande inte kommit tillbaka. Då insåg Prinsessan att hon precis hade gjort en fiende av den person som visste alla hennes hemligheter. Verkligen ALLA. Det var inte smart. Och Penta kunde inte skicka någon efter henne, för hon skulle säkert skvallra bara för att komma undan. Det enda som återstod för att rädda sin ära var att spåra upp kammarjungfrun och eliminera henne innan hon hann avslöja något för någon av betydelse.

En annan bra sak med att vara Prinsessa, förutom de självklara om vackra kläder och skor och gåvor och sånt, var att hon faktiskt hade spenderat en hel del tid utomhus med att spåra och jaga med Lill-kungen, så efter att ha förklätt sig till en vanlig människa, pratat med några hon hoppades på att aldrig se igen och fått en inledande riktning att följa var det inte så svårt att följa kammarjungfruns spår. De ledde norrut...

20081112

kap 7, Hästen

Lyckligtvis kom Argente enkelt ihåg i vägen tillbaka till slottet. När de passerade genom gläntan som Pollux och Hästen hade övernattat i på vägen såg sig Thilyn förundrat omkring och kommenterade något i stil med att det krävdes en mycket speciell typ av person för att lyckas åstadkomma så pass mycket förödelse på egen hand på så kort tid. Det var egentligen ganska imponerande. Till slut var de tillbaka vid hagen där hela historien hade sin början och Argente suckade. Det var skönt att vara hemma. Pollux verkade tycka detsamma och travade lyckligt ut på ängen för att mumsa i sig av det friska, gröna gräset.
Häxan och prinsen fortsatte mot det närliggande slottet. Argente hade bara varit inne på borggården några få gånger och aldrig inne i själva slottet, så hans reaktion på salongen var att gapa stort och förundrat åt alla fantastiska gobelänger längs väggarna, de tjocka välgjorda mattorna på golvet, fönstren av klart, olikfärgat glas med mönster i, ljuset från de hundratals gnistrande kristallkronorna och de utsökta möblerna. Thilyn var ganska van vid pampiga slott och herrgårdar och var inte riktigt lika förvånad. Det var trots allt här Kungen till det största riket i världen bodde. Nu kan det kanske verka konstigt att de gick in i slottet på egen hand, men det var det inte eftersom det fanns väldigt få vakter. Kungen litade inte på att de skulle kunna hindra särskilt många inkräktare iallafall, så de skulle bara kosta honom pengar, alltså hade han avskedat dem och tränade mer själv för att kompensera för det. Kort sagt var han ganska lik sin son Pollux, men något intelligentare, på vissa sätt. Han hade dock en svaghet för lätt korkade kvinnor, och så kom det sig att Drottningen inte var den klaraste stjärnan på himlen. Därav kom sig att tankekraft inte var en av sonens starkaste sidor.
Lyckligtvis hade Kungen uppfostrats av sin far att bli en bra och eftertänksam ledare, så han blev en mycket bra kung. Häxan och den nytänkta tronarvingen närmade sig rummet där alla audienser hölls. Häxan tryckte på en ringklocka utanför. Ingenting hände. Hon tryckte igen. Tjugo sekunder gick, sen hördes ett brak längre bort i hallen de befann sig i. Kungen, som till utséendet var en äldre version av Pollux, kom rusande mot dem och i sin brådska hade han vält en stor rustning. Han såg inte ens mot den, utan fortsatte mot de två gästerna som bara glodde på honom. Argente kände igen Kungen eftersom han ibland kommit för att ge Hästen morötter och han var tvungen att kväva sin impuls att gnägga en hälsning. Thilyn kände honom skruva lite på sig och neg lätt för kungen, vilket återförde Argente till sitt mänskliga jag, som nu hade väl intränad artighet. Han bugade sig för Kungen. Kungen stannade framför dem utan en skymt av anfåddhet och frågade kungalikt vad deras ärende var.
Det var som vanligt Thilyn som skötte snacket. Hon presenterade Argente (naturligtvis inte som Prins Argente, även om hon redan börjat tänka på honom i de termerna) och sig själv som en häxa och hennes livvakt. Den typen av resande var inte ovanligt i riket och därför erbjöd Kungen dem att stanna för natten. Man visste aldrig vad som kunde hända om man gjorde en magiker fientligt inställd... Thilyn tackade naturligtvis ja. En sömdrucken vakt, en av de sista som fanns kvar i detta slott, kikade försiktigt ut genom dörren som tillhörde ringklockan. Han hoppade till när han såg kungen, som besviket såg på honom och skakade på huvudet. Sedan bad han vakten att leda Häxan och Argente till gästrummen så att de kunde fräscha upp sig inför middagen som skulle serveras någon timme senare.
Det fanns nu sju personer i det stora Slottet. Kungen, Drottningen, en kammarjungfru, två vakter, samt Thilyn och Argente. Kort sagt hade den enda kammarjungfrun ganska mycket att göra. Lyckligtvis fanns det ju inte så mycket människor i Slottet som kunde stöka ner, men eftersom hon inte hade några kollegor blev det ändå en hel del att göra. Till exempel att montera ihop fallna rustningar som ibland vältes i korridorerna. Detta gjorde henne ganska stark, för det blir man ju av att lyfta skrot. Hon hade redan påbörjat monteringen av rustningen som kungen hade vält, när Argente och häxan leddes förbi henne i riktning mot gästrummen. Argente hade svårt att ta blicken ifrån henne. Hon var kanske inte överväldigande vacker, men hon var mycket söt och hon hade klara, stora, nästan rödbruna ögon med en pigg och självsäker blick. Dessa fantastiska ögon kompenserade enkelt för hennes lite mindre byst, då de hade ungefär samma blickfångande effekt som en större klyfta kan ha. Och det säger väl en hel del. Hon höll Argentes blick och funderade på var han kunde komma ifrån. Silverslingor (som uppenbart inte var grått hår) var inte direkt vanligt. Han var ju dessutom riktigt snygg! Att vara kammarjungfru på ett slott hade ibland sina fördelar; det var lätt att få veta saker om folk.