Kap 12, Personalfrågor

Landskapet framför dem var mycket vackert trots det skeva staketet som syntes i ögonvrån om man såg ut över vidderna mot en liten glittrande sjö som också låg i närheten av Slottet. En kvinna ridandes på något som såg ut som en åsna syntes avlägsna sig i fjärran. Knaken och Timinida vände sig åter mot slottsporten och till slut tog kammarjungfrun modet till sig och slog på den stora gongongen för att tillkalla en vakt. Oväntat snabbt öppnades porten och en vresig röst frågade vad fan de ville, innan vakten den tillhörde fick syn på Knaken och blev stum av förundran.

"Jag och min vän Knaken här skulle vilja söka arbete här på Slottet", meddelade hon med mycket mer självsäkerhet än hon egentligen kände. Efter en liten stunds stirrande tycktes vakten till sist ha förstått vad hon just sagt och hasplade fram "Öööh, det är nått kungen bestämmer över. Uh, jag kan fråga honom om ni får audiens". Med en sista skrämd blick på Knakaren backade vakten in igen och drog snabbt igen porten.

Kungen var på gott humör efter att just ha förvärvat en Hovmagicus och därför gav han audiensen omedelbart. Han ignorerade vaktens stammande varningar eftersom de ändå var så dåligt formulerade att han inte kunde uppfatta vad som menades. Så vakten fick motvilligt gå tillbaka till porten för att eskortera besökarna till tronsalen.

En Bjölg är ju ett ovanligt magistkt väsen, men kungen hade varit duktig i sina studier och kände igen livsformen för vad han var, så Hans Majestät lyckades hålla masken trots att han aldrig hade sett en annat än på bild. Ungefär halvvägs in i tronsalen bugade Knaken med sitt stora huvud och tackade Kungen för den beviljade audiensen. Timinida stannade lite längre fram och neg djupt.

Hon hade bestämt sig för att tala sanning, må det bära eller brista. Hon var en lojal tjänare men situationen hos det hov där hon tidigare tjänat var ohållbar. Det var inte ett rättvist straff att hamna i stupstocken, med all förnedring som det innebar, för att ha tappat en spegel. Eftersom hon hade tjänat väldigt nära en person högt upp i hovet som hade hemligheter som inte borde komma ut, var det inte troligt att hon skulle kunna återvända till sitt gamla hem.

Kungen lyssnade uppmärksamt på den unga kammarjungfruns berättelse. Hon var vältalig och hade uppenbarligen både tur och goda instinkter i och med att hon hade tagit sig så här långt utan att ha spårats upp av sin plågoande.

När hennes berättelse var till ända nickade han mot Knaken som i sin tur berättade om sin bakgrund. Kungen hade en god magkänsla angående dessa märkliga färdkamrater och sade att det säkert skulle gå att hitta något för dem att göra. Hans nya Hovmagickus skulle säkert inte ha något emot en kammarjungfru och Knaken var imponerande på alla plan. Stallet var ingen plats för en så högt stående varelse, så han inkvarterades i observatorietornet. Timinida blev visad till sitt nya rum, intill häxans, av den andra kammarjungfrun.

"Trevligt att träffas! Äntligen är det lite mer folk i Slottet. Jag heter Madga," hälsade hon vänligt. Hon hade stora, väldigt observanta ögon observerade Timinida. Den andres bruna hår hängde i en fläta ner till svanskotan medan hennes eget blonda inte ens nådde axlarna och de ojämna lockarna var frizziga och smutsiga av flykten. Prinsessan Penta hade inte tillåtit någon kvinnlig tjänare att ha långt, vackert hår men nu insåg Timinida lyckligt att hon inte mer skulle behöva utstå den typen av kränkningar. Hon hade funnit ett hem.