Kap 11, Adel

Kammarjungfrun i den hemliga gången svajade till och blinkade ett par gånger. Sedan tittade hon ut i tronsalen igen och såg kronprinsen resa sig från golvet. Vad gjorde han där? Så snart frågan hade tagit form kom svaret någonstans inifrån hennes egen hjärna: han var ju prins, det fanns säkert en logisk förklaring. Hon ruskade på huvudet och bestämde sig för att gå och göra en kopp starkt kaffe. Det kanske skulle lätta på den lite luddiga, diffust skumma känslan hon hade av att något hade förändrats i bakhuvudet.

Kungen reste sig från tronen och hjälpte prinsen på fötter. "Min son! Förstår du inte att en tronarvinge måste vara försiktigare än så? Du har väl inte varit nere i vinkällaren för en 'provning' igen?" skämtade Kungen och skrattade. Argente skrattade lite nervöst och svarade att han nog hade lärt sig den läxan förra gången. Han kände sig bara lite trött och såg inte kanten på mattan. Då svepte Drottningen fram i sin vida, duvblå klänning och utsökt flätade bruna hår fram till Argente och kände på hans panna för att känna om han hade feber och blev allmänt moderlig och orolig. Hon var den typen av kvinna som verkar ha dubbelt så mycket nerver som normala människor och som refererar till dem som extern entitet, för att tydliggöra för andra hur känsliga de var, och som ett försök att minska deras känslighet genom att placera dem utanför den egna kroppen. Det fungerade inte. En snabb genomgång av Argentes tillstånd visade att han var helt frisk och Drottningen lugnade ner sig igen.

När uppståndelsen lagt sig kallade Kungen till sig Thilyn, som dragit sig undan för att studera hur familjen interagerade, dunkade henne kamratligt i ryggen och berömde henne för en utomordentligt utförd trollformel. Om du bara visste, tänkte häxan. "Skulle du kunna tänka dig att bli Hovmagickus här?" frågade Kungen, "Jag tror att det är hög tid att vi skaffade en!". I sitt stilla sinne jublade den unga häxan vilt, men hon frågade i affärsmässig ton efter vilken budget hon skulle förfoga över och vilka övrig förmåner som fanns i tjänsten. Det är lugnt att påstå att hon blev nöjd med det som erbjöds. Bland annat ingick fri tillgång till de varma källorna under slottet och till alla landets arkiv och bibliotek. Det var mer läsning än en hängiven bibliofil kan önska sig i sina mest utsvävande drömmar. Men först måste hon låta mästermagickerna granska den senaste trollformeln, som avslutning av sina studier. Hon borde inte vara borta mer än en vecka, berättade hon för Kungen.

Några timmar senare hade Argente vant sig vid sitt rum, naturligtvis det rum som tidigare tillhörde Pollux, och satt i en av de stora, mjuka fåtöljerna i sin salong och pratade med Thilyn. Hon berättade att det hon hade gjort egentligen bara var att byta ut Argente mot Pollux och Pollux mot Hästen i allas minnen. I början skulle folk förmodligen förvänta sig att han var lite trög, men om han spelade med under en period så skulle de kunna lära känna honom som han var, och då se det som en mognadssak. Även om hon hade vävt en trollformel mot tjuvlyssnare så berättade hon detta väldigt snabbt för att undvika att någon hörde henne. Förutom minnesförvrängningen så hade hon lagt in vädermönster för att hjälpa bönderna, lite allmänt snott in en generell turformel och också broderat en övergripande sjukdomsdämpare när hon ändå var igång med magi på den kosmiska magnitudnivån, så hon hade inte ljugit för kungen helt och hållet. Dessutom var prinsbytet också bra för Stora Riket som nation, även det kanske inte var det för de närmste inblandade.

Och så var det dags för Thilyn att resa iväg igen. Efter endast en natts vila, men med en välbehövlig spaupplevelse i slottets varma källor, tog hon ett tillfälligt farväl av Argente och red iväg mot solnedgången på Pollux.

Kap 10, Prins Argente

Efter den utsökta middagen och några av Kungen hastigt signerade handelsdokument kunde häxan Thilyn slutligen begära att alla hovets medlemar skulle samlas i tronsalen med ursäkten att hon skulle kasta en beskyddande formel över dem och hela resten av kungariket. Kungen satt som sig bör på tronen med drottningen vid sin sida. De få vakterna, även de som egentligen skulle vakta vindbryggan, stod pliktskyldigt och försökte vakta alla objekt vars värde översteg 10 guldmynt, vilket är väldigt många i en tronsal.

Kammarjungfrun stod gömd i den obligatoriska hemliga gången bakom drottningens tron och iakttog Thilyns förberedelser. Förvånansvärt nog var hon den enda som inte omedelbart köpte allt häxan sade. Å andra sidan kunde det väl inte skada om Kungen äntligen skaffade en hovmagiker, något som alla realistiska människor visste kunde komma att behövas, men hon tyckte allt att något var bekant med häxans livvakt. Kanske var det sättet han rörde sig på som inte riktigt stämde med hans kroppstyp. Det tålde att tänkas på.

Häxan hade tagit med sig diverse instrument till tronsalen. Fyra ljus ställde hon ut på golvet, ett i varje vädersträck och hon själv stod i mitten. För en så pass astronomisk magnitud av magi som skulle krävas för att lyckas med en formel i den omfattning hon hade planerat för denna dag krävdes en två meter lång trollstav tillverkad av en ytterst genomtänkt kombination av material. Nu ska vi inte gå in för mycket på detaljer, så kort sagt tog förberedelserna en stund och både Kungen och Drottningen nickade till på sina troner.

Då såg hon sin chans! Med en enda svepande cirkelrörelse med trollstaven tändes alla fyra ljusen. Det var Argentes signal på att låtsas snubbla framåt och då ta tag i kungatronens ena ben med ena handen och spiran som stod lutad mot den i andra handen. Thilyn riktade kristallen i änden av trollstaven mot kronan på Kungens huvud och började muttra så lågt att ingen kunde urskilja vad hon sade.

Luften i tronsalen började pulsera av energi som inte kunde upptäckas fysiskt, men som svepte genom människors sinnen likt höga stormvågor vältandes optimistjollar. Det började gnistra i luften innanför den magiska barriär som ljusen utgjorde. Med en snabb, svepande piruett sveptes gnistret ut, för att sedan föras bort ännu längre med den kraftfulla, långtgående tryckvågen som häxan orsakade genom att stöta trollstaven hårt rakt ner i golvet och sedan göra någon slags ljud som inte uppfattades av öronen, utan av reptilhjärnan.

Kungen vaknade med ett ryck...

kap 9, Skogen

Du har sett scenen tidigare. En ung kvinna går snabbt i skymningen och hoppas att ingen ska lägga märke till henne. Hon går norrut, bort från allt hon någonsin har känt till, mot en ny framtid. Den stenlagda vägen hon gick på för en timme sedan blev till en grusväg och nu är den bara en stig. Knappt ens det. "Stigen" leder in i skogen och det finns ingen återvändo. Vänder hon tillbaka så kommer hennes plågoande av ädel börd att finna henne alldeles för snabbt, innan hennes självkänsla har hunnit växa sig stark igen efter ha varit kuvad i åratal. Mörkret har fallit och det är nymåne. Det finns bara stjärnljus att gå efter och de höga träden blockerar det mesta av det. Ett tydligt, plötsligt prassel hörs bredvid stigen. Och sedan ett knak.

Timinida (ja, det heter hon) snubblar av stigen i motsatt riktning och spurtar iväg genom undervegetationen. Knakandet och brakandet följer efter och låter mer och mer, källan kommer närmre och närmre.

Nej! Nu får det vara nog! Timinida slänger en snabb översiktsblick omkring sig, svänger upp den största trädgren hon kan finna på sin axel och kastar sig runt en tjock trädstam. Där står hon tills förföljaren är precis vid sidan av trädet. Då svänger hon trädgrenen med all styrka hon besitter.

Den tjocka trädgrenen splittrades av kraften. Hade någon varelse som visste vad baseball är sett slaget så hade ropet "Homeruuuun!!!" genomljudit skogen. Nu var detta inte fallet och istället lät det *smapp*, lite som när en flugsmälla träffar en betongbunker. Hade slaget träffat något annat än det som träffades så hade det träffade inte rest sig på en lång, lång stund. Kanske aldrig, faktiskt.

Det som hände var istället att Timinida hörde en brummande basröst inne i sitt eget huvud som svor som en borstbindare. Någonting i stil med "AAAJJ S***N!!! DU TRÄFFADE MIG I ÖGAT!! H**VETES J**LA K**..." lät det och så fortsatte det en bra stund. Timinida var inte van vid att höra andra röster än sin egen i sitt huvud så hon kunde inte annat än att bara stå där och stirra på sin splittrade trädgren.

Strax efteråt hade både hon och den upprörda basrösten funderat över situationen och hon kikade försiktigt runt trädet. Kan du tänka dig vad en Bjölg är? Brun, lurvig, vassa tänder, extremt långa ben, stora ramar med långa klor i änden av dem, runt huvud, runda öron, stora skovlar till horn och telepatisk förmåga? Jo, det stämmer. Ungefär lika stor som en liten asiatisk elefant. En sådan var det Timinida såg på andra sidan trädet.Och bjölgen tittade lika förvånat på henne. "Du är starkare än du ser ut att vara," hörde hon brumma inuti huvudet, "Jag kommer ha ont i ögat ett tag".

Den vanliga ordväxlingen om "vem är du och varför följer du efter mig" följde. Bjölgen hade varit fånge hos en riddare som hade haft honom som underhållning för sig själv och sina dryga vänner som ansåg att mänskligheten var skapelsens krona och att allt som var exotiskt skulle tillfångatas för deras höga nöjes skull. Riddaren hade precis kommit hem från att ädelt ha mördat en röd drake som enligt uppgift hade kidnappat nån random tjej som han ansåg vara hans egendom, när han blev förvandlad till en isskulptur och sedan teletransporterad till mitten av en stor, varm, torr öken i öster. Omständigheterna var inte helt klara men någon mäktig magiker var inblandad, så mycket stod klart. Sedan dess var Bjölgen fri och han hade spenderat sin tid med att beskydda vanligt folk från farliga djur. Som till exempel andra människor. Anledningen till att han galopperat efter Timinida var att rädda människor som springer har lätt för att skada sig och han ville försäkra sig om att hon var okej.

Och vem var då Timinida? Bara en kammarjungfru som visste för mycket och hade rymt från sin tjänst eftersom hon blev illa behandlad. Eftersom hon hade jobbat hos en prinsessa kunde hon inte göra annat än att fly landet för att hitta någonstans där prinsessans makt inte gällde.

"Sitt upp på min rygg," brummade bjölgen, "Jag tar dig till Kungliga Slottet här i Stora Riket. Om du kan få anställning där så har Prinsessan Penta ingen makt över dig längre. Får du inte det så fortsätter vi tills vi hittar någonstans där du är trygg."

Hon tvekade lite men när bjölgen vek ihop benen så att hon lättare kunde komma upp så försvann alla tvivel. Bjölgen "Knaken" och kammarjungfrun Timinida travade iväg genom skogen. En stund senare somnade hon mot den varma, lurviga pälsen och släppte till slut taget om trädgrenen.