Kap 11, Adel

Kammarjungfrun i den hemliga gången svajade till och blinkade ett par gånger. Sedan tittade hon ut i tronsalen igen och såg kronprinsen resa sig från golvet. Vad gjorde han där? Så snart frågan hade tagit form kom svaret någonstans inifrån hennes egen hjärna: han var ju prins, det fanns säkert en logisk förklaring. Hon ruskade på huvudet och bestämde sig för att gå och göra en kopp starkt kaffe. Det kanske skulle lätta på den lite luddiga, diffust skumma känslan hon hade av att något hade förändrats i bakhuvudet.

Kungen reste sig från tronen och hjälpte prinsen på fötter. "Min son! Förstår du inte att en tronarvinge måste vara försiktigare än så? Du har väl inte varit nere i vinkällaren för en 'provning' igen?" skämtade Kungen och skrattade. Argente skrattade lite nervöst och svarade att han nog hade lärt sig den läxan förra gången. Han kände sig bara lite trött och såg inte kanten på mattan. Då svepte Drottningen fram i sin vida, duvblå klänning och utsökt flätade bruna hår fram till Argente och kände på hans panna för att känna om han hade feber och blev allmänt moderlig och orolig. Hon var den typen av kvinna som verkar ha dubbelt så mycket nerver som normala människor och som refererar till dem som extern entitet, för att tydliggöra för andra hur känsliga de var, och som ett försök att minska deras känslighet genom att placera dem utanför den egna kroppen. Det fungerade inte. En snabb genomgång av Argentes tillstånd visade att han var helt frisk och Drottningen lugnade ner sig igen.

När uppståndelsen lagt sig kallade Kungen till sig Thilyn, som dragit sig undan för att studera hur familjen interagerade, dunkade henne kamratligt i ryggen och berömde henne för en utomordentligt utförd trollformel. Om du bara visste, tänkte häxan. "Skulle du kunna tänka dig att bli Hovmagickus här?" frågade Kungen, "Jag tror att det är hög tid att vi skaffade en!". I sitt stilla sinne jublade den unga häxan vilt, men hon frågade i affärsmässig ton efter vilken budget hon skulle förfoga över och vilka övrig förmåner som fanns i tjänsten. Det är lugnt att påstå att hon blev nöjd med det som erbjöds. Bland annat ingick fri tillgång till de varma källorna under slottet och till alla landets arkiv och bibliotek. Det var mer läsning än en hängiven bibliofil kan önska sig i sina mest utsvävande drömmar. Men först måste hon låta mästermagickerna granska den senaste trollformeln, som avslutning av sina studier. Hon borde inte vara borta mer än en vecka, berättade hon för Kungen.

Några timmar senare hade Argente vant sig vid sitt rum, naturligtvis det rum som tidigare tillhörde Pollux, och satt i en av de stora, mjuka fåtöljerna i sin salong och pratade med Thilyn. Hon berättade att det hon hade gjort egentligen bara var att byta ut Argente mot Pollux och Pollux mot Hästen i allas minnen. I början skulle folk förmodligen förvänta sig att han var lite trög, men om han spelade med under en period så skulle de kunna lära känna honom som han var, och då se det som en mognadssak. Även om hon hade vävt en trollformel mot tjuvlyssnare så berättade hon detta väldigt snabbt för att undvika att någon hörde henne. Förutom minnesförvrängningen så hade hon lagt in vädermönster för att hjälpa bönderna, lite allmänt snott in en generell turformel och också broderat en övergripande sjukdomsdämpare när hon ändå var igång med magi på den kosmiska magnitudnivån, så hon hade inte ljugit för kungen helt och hållet. Dessutom var prinsbytet också bra för Stora Riket som nation, även det kanske inte var det för de närmste inblandade.

Och så var det dags för Thilyn att resa iväg igen. Efter endast en natts vila, men med en välbehövlig spaupplevelse i slottets varma källor, tog hon ett tillfälligt farväl av Argente och red iväg mot solnedgången på Pollux.