Han påminde om en zebra, men var ganska mycket större, med yvig man och svans vars vågor vällde i vinden. Färgen var dock inte riktigt samma som på en vanlig zebra. Zebror är ju vanligtvis svart-randiga, inte rosa-randiga som han var. Det var ingen diskret baby-rosa färg heller, utan en skräckinjagande cerise färg som lätt skulle skrämma vilket lejon som helst på flykten. Och lejon uppfattar ändå inte färger särskilt väl.
Han travade lyckligt runt på en sommargrön, solig äng och stannade då och då till för att mumsa i sig en maskros eller två. Ett halvhjärtat försök till ett staket omgärdade ängen, och eftersom han var en väluppfostrad häst stannade han innanför den skeva skapelsen även om han enkelt hade kunnat kliva över den och då fått fullständig frihet. Men, tänka sig, Hästen var intelligent också. Han visste att det ibland kommer vitt, fluffigt regn som lägger sig på marken och att det då är för kallt för att utsökta maskrosor och fylligt gräs ska kunna växa. För att inte tala om hur det skulle vara att sova utanför stallet när kylan kom. Brrr! Och det var då han hade behov av sin, en smula korkade, "ägare".
När man tänker på trollen kan de komma traskande, i många olika former, och just denna formen var ändå ganska välklädd och såg inte allt för ankomen ut. Det hade en sadel över ena axeln och en grimma slängt över andra. Det var faktiskt en prins och han hette Pollux (nej, han hade ingen tvillingbror som hette Castor, även om det hade kunnat göra intrigerna på slottet en smula mer intressanta), men brukade kallas för Polly av slottets tjänare när ingen av kungafamiljen var närvarande. Att prinsen gillade formen på polygoner, särskilt pentagoner, hjälpte honom inte direkt att bli av med smeknamnet. Appropå smeknamn hade prinsen hade aldrig kommit på tanken att kalla sin häst något annat än Hästen, och Hästen brydde sig inte så länge han fick foder och stallplats om vintern. Det var faktiskt så att Hästens inhägnad var tänkt att ha formen av en pentagon, även om det inte gick att urskilja några hörn på skapelsen. Prinsen hade själv byggt den och var mycket stolt över detta arbete, då det var det enda han någonsin gjort på egen hand. Dock var nu dagen kommen för nästa stora utmaning i prins Pollux liv. Han skulle ge sig ut i världen för att finna en prinsessa, baronessa eller någon annan form av ung, ogift, adlig kvinna i nöd (för att få den rätta stämningen).
Hästen himlade med ögonen. Var skulle de kunna finna en prinsessa som var villig att spendera resten av sina dagar med en prins som Pollux, även om han en dag skulle bli allsmäktig härskare över riket som sträckte sig över majoriteten av två kontinenter, med de intilliggande länderna existerande endast som punkter på kartan för att markera hur stort riket egentligen var? Ok, det kanske inte skulle vara så svårt att hitta en maktgalen ung adelsdam ändå.
Medans prinsen gjorde fast sadeln kontrollerade Hästen att ingen livsnödvändig utrustning saknades i prinsens packning som stod en bit bort. Där fanns lite av varje, och ganska mycket onödigt skräp som hästen skulle kasta av sig så snart han fick tillfälle. När allt var i ordning satte prinsen upp och de begav sig dramatiskt av mot solnedgången. Hästen himlade med ögonen igen. Om de hade tur skulle de kanske hinna några kilometer innan de var tvugna att stanna inför natten.
Fortsättning följer...
Han travade lyckligt runt på en sommargrön, solig äng och stannade då och då till för att mumsa i sig en maskros eller två. Ett halvhjärtat försök till ett staket omgärdade ängen, och eftersom han var en väluppfostrad häst stannade han innanför den skeva skapelsen även om han enkelt hade kunnat kliva över den och då fått fullständig frihet. Men, tänka sig, Hästen var intelligent också. Han visste att det ibland kommer vitt, fluffigt regn som lägger sig på marken och att det då är för kallt för att utsökta maskrosor och fylligt gräs ska kunna växa. För att inte tala om hur det skulle vara att sova utanför stallet när kylan kom. Brrr! Och det var då han hade behov av sin, en smula korkade, "ägare".
När man tänker på trollen kan de komma traskande, i många olika former, och just denna formen var ändå ganska välklädd och såg inte allt för ankomen ut. Det hade en sadel över ena axeln och en grimma slängt över andra. Det var faktiskt en prins och han hette Pollux (nej, han hade ingen tvillingbror som hette Castor, även om det hade kunnat göra intrigerna på slottet en smula mer intressanta), men brukade kallas för Polly av slottets tjänare när ingen av kungafamiljen var närvarande. Att prinsen gillade formen på polygoner, särskilt pentagoner, hjälpte honom inte direkt att bli av med smeknamnet. Appropå smeknamn hade prinsen hade aldrig kommit på tanken att kalla sin häst något annat än Hästen, och Hästen brydde sig inte så länge han fick foder och stallplats om vintern. Det var faktiskt så att Hästens inhägnad var tänkt att ha formen av en pentagon, även om det inte gick att urskilja några hörn på skapelsen. Prinsen hade själv byggt den och var mycket stolt över detta arbete, då det var det enda han någonsin gjort på egen hand. Dock var nu dagen kommen för nästa stora utmaning i prins Pollux liv. Han skulle ge sig ut i världen för att finna en prinsessa, baronessa eller någon annan form av ung, ogift, adlig kvinna i nöd (för att få den rätta stämningen).
Hästen himlade med ögonen. Var skulle de kunna finna en prinsessa som var villig att spendera resten av sina dagar med en prins som Pollux, även om han en dag skulle bli allsmäktig härskare över riket som sträckte sig över majoriteten av två kontinenter, med de intilliggande länderna existerande endast som punkter på kartan för att markera hur stort riket egentligen var? Ok, det kanske inte skulle vara så svårt att hitta en maktgalen ung adelsdam ändå.
Medans prinsen gjorde fast sadeln kontrollerade Hästen att ingen livsnödvändig utrustning saknades i prinsens packning som stod en bit bort. Där fanns lite av varje, och ganska mycket onödigt skräp som hästen skulle kasta av sig så snart han fick tillfälle. När allt var i ordning satte prinsen upp och de begav sig dramatiskt av mot solnedgången. Hästen himlade med ögonen igen. Om de hade tur skulle de kanske hinna några kilometer innan de var tvugna att stanna inför natten.
Fortsättning följer...
