Lyckligtvis kom Argente enkelt ihåg i vägen tillbaka till slottet. När de passerade genom gläntan som Pollux och Hästen hade övernattat i på vägen såg sig Thilyn förundrat omkring och kommenterade något i stil med att det krävdes en mycket speciell typ av person för att lyckas åstadkomma så pass mycket förödelse på egen hand på så kort tid. Det var egentligen ganska imponerande. Till slut var de tillbaka vid hagen där hela historien hade sin början och Argente suckade. Det var skönt att vara hemma. Pollux verkade tycka detsamma och travade lyckligt ut på ängen för att mumsa i sig av det friska, gröna gräset.
Häxan och prinsen fortsatte mot det närliggande slottet. Argente hade bara varit inne på borggården några få gånger och aldrig inne i själva slottet, så hans reaktion på salongen var att gapa stort och förundrat åt alla fantastiska gobelänger längs väggarna, de tjocka välgjorda mattorna på golvet, fönstren av klart, olikfärgat glas med mönster i, ljuset från de hundratals gnistrande kristallkronorna och de utsökta möblerna. Thilyn var ganska van vid pampiga slott och herrgårdar och var inte riktigt lika förvånad. Det var trots allt här Kungen till det största riket i världen bodde. Nu kan det kanske verka konstigt att de gick in i slottet på egen hand, men det var det inte eftersom det fanns väldigt få vakter. Kungen litade inte på att de skulle kunna hindra särskilt många inkräktare iallafall, så de skulle bara kosta honom pengar, alltså hade han avskedat dem och tränade mer själv för att kompensera för det. Kort sagt var han ganska lik sin son Pollux, men något intelligentare, på vissa sätt. Han hade dock en svaghet för lätt korkade kvinnor, och så kom det sig att Drottningen inte var den klaraste stjärnan på himlen. Därav kom sig att tankekraft inte var en av sonens starkaste sidor.
Lyckligtvis hade Kungen uppfostrats av sin far att bli en bra och eftertänksam ledare, så han blev en mycket bra kung. Häxan och den nytänkta tronarvingen närmade sig rummet där alla audienser hölls. Häxan tryckte på en ringklocka utanför. Ingenting hände. Hon tryckte igen. Tjugo sekunder gick, sen hördes ett brak längre bort i hallen de befann sig i. Kungen, som till utséendet var en äldre version av Pollux, kom rusande mot dem och i sin brådska hade han vält en stor rustning. Han såg inte ens mot den, utan fortsatte mot de två gästerna som bara glodde på honom. Argente kände igen Kungen eftersom han ibland kommit för att ge Hästen morötter och han var tvungen att kväva sin impuls att gnägga en hälsning. Thilyn kände honom skruva lite på sig och neg lätt för kungen, vilket återförde Argente till sitt mänskliga jag, som nu hade väl intränad artighet. Han bugade sig för Kungen. Kungen stannade framför dem utan en skymt av anfåddhet och frågade kungalikt vad deras ärende var.
Det var som vanligt Thilyn som skötte snacket. Hon presenterade Argente (naturligtvis inte som Prins Argente, även om hon redan börjat tänka på honom i de termerna) och sig själv som en häxa och hennes livvakt. Den typen av resande var inte ovanligt i riket och därför erbjöd Kungen dem att stanna för natten. Man visste aldrig vad som kunde hända om man gjorde en magiker fientligt inställd... Thilyn tackade naturligtvis ja. En sömdrucken vakt, en av de sista som fanns kvar i detta slott, kikade försiktigt ut genom dörren som tillhörde ringklockan. Han hoppade till när han såg kungen, som besviket såg på honom och skakade på huvudet. Sedan bad han vakten att leda Häxan och Argente till gästrummen så att de kunde fräscha upp sig inför middagen som skulle serveras någon timme senare.
Det fanns nu sju personer i det stora Slottet. Kungen, Drottningen, en kammarjungfru, två vakter, samt Thilyn och Argente. Kort sagt hade den enda kammarjungfrun ganska mycket att göra. Lyckligtvis fanns det ju inte så mycket människor i Slottet som kunde stöka ner, men eftersom hon inte hade några kollegor blev det ändå en hel del att göra. Till exempel att montera ihop fallna rustningar som ibland vältes i korridorerna. Detta gjorde henne ganska stark, för det blir man ju av att lyfta skrot. Hon hade redan påbörjat monteringen av rustningen som kungen hade vält, när Argente och häxan leddes förbi henne i riktning mot gästrummen. Argente hade svårt att ta blicken ifrån henne. Hon var kanske inte överväldigande vacker, men hon var mycket söt och hon hade klara, stora, nästan rödbruna ögon med en pigg och självsäker blick. Dessa fantastiska ögon kompenserade enkelt för hennes lite mindre byst, då de hade ungefär samma blickfångande effekt som en större klyfta kan ha. Och det säger väl en hel del. Hon höll Argentes blick och funderade på var han kunde komma ifrån. Silverslingor (som uppenbart inte var grått hår) var inte direkt vanligt. Han var ju dessutom riktigt snygg! Att vara kammarjungfru på ett slott hade ibland sina fördelar; det var lätt att få veta saker om folk.
