I ett litet kungadöme, som överlevt endast eftersom det tidigt allierat sig med det enorma riket i norr, fanns en liten huvudstad med ett litet slott där det bodde en liten kung med grått hår som hade en dotter med en parfym-aura stor som Jupiter och som en dag tänkte äga världen. Detta var Prinsessan Penta. Det fanns mycket att säga om henne men tyvärr handlade de positiva sakerna mest om hennes utséende. Hon hade svallande kopparfärgat hår, glittrande gröna ögon, charmiga fräknar och ett ego större än alla soldater i det enorma riket i norr sammanlagt.
När Prinsessan (det var väldigt viktigt med ett versalt p) för trettiofjärde gången den morgonen befallde sin kammarjungfru att luta helkroppsspegeln i en annan vinkel så att hon kunde se sin utstyrsel i ett annat perspektiv för att bestämma vilka skor som bäst skulle matcha, slutade detta med att spegeln föll och med ett melodiöst klirrande ljud förvandlades till tiotusentals gnistrande små bitar. Den något vidskepliga kammarjungfrun flämtade något om sju års olycka och häxan Thilyn, som satt i sin borg i det enorma riket i norr, nös.
Prinsessan började naturligtvis skälla ut kammarjungfrun och var en hårsmån från att avskeda henne innan hon insåg att det skulle ta flera månader för en ny kammarjungfru att lära sig alla hennes preferenser. Ett par timmar i stupstocken fick räcka som straff. Oturligt nog för Prinsessan var att hon såg till att kammarjungfrun blev ivägsläpad innan hon hann beordra henne om att städa upp. Så nu var Prinsessan fast utan skor i ett rum fullt av spegelfragment. Kort sagt var hon inte på toppenhumör.
Hon skulle ju förstås kunna kalla in en av vakterna igen och bli utburen därifrån, men att en så lågt stående varelse skulle få lov att röra henne var otänkbart, liksom att försöka städa upp röran själv. I sitt stilla sinne dömde hon sin far Kungen för att han lät alla tjänare få några lediga veckor under sommarhalvåret. Eftersom ingen annan fanns i rummet och det började bli väldigt obekvämt att stå där mitt på marmorgolvet tog hon ett ändå ganska graciöst skutt upp på sin divan och lade sig till rätta för att vänta på nästa tjänare som skulle ha oturen att passera dörren till hennes kammare.
Naturligtvis gjorde någon det en stund senare och då var Prinsessan rejält purken och uttråkad. Detta ledde till att hon gnällde lite extra på den lilla gubben som fick sopa upp de glittrande skärvorna. Men när han var på väg ut från rummet med påsen där de låg hopsamlade bestämde hon sig för att spara dem för något framtida dekorativt syfte.
Det led mot kvällning men kammarjungfrun hade fortfarande inte kommit tillbaka. Då insåg Prinsessan att hon precis hade gjort en fiende av den person som visste alla hennes hemligheter. Verkligen ALLA. Det var inte smart. Och Penta kunde inte skicka någon efter henne, för hon skulle säkert skvallra bara för att komma undan. Det enda som återstod för att rädda sin ära var att spåra upp kammarjungfrun och eliminera henne innan hon hann avslöja något för någon av betydelse.
En annan bra sak med att vara Prinsessa, förutom de självklara om vackra kläder och skor och gåvor och sånt, var att hon faktiskt hade spenderat en hel del tid utomhus med att spåra och jaga med Lill-kungen, så efter att ha förklätt sig till en vanlig människa, pratat med några hon hoppades på att aldrig se igen och fått en inledande riktning att följa var det inte så svårt att följa kammarjungfruns spår. De ledde norrut...
Prinsessan började naturligtvis skälla ut kammarjungfrun och var en hårsmån från att avskeda henne innan hon insåg att det skulle ta flera månader för en ny kammarjungfru att lära sig alla hennes preferenser. Ett par timmar i stupstocken fick räcka som straff. Oturligt nog för Prinsessan var att hon såg till att kammarjungfrun blev ivägsläpad innan hon hann beordra henne om att städa upp. Så nu var Prinsessan fast utan skor i ett rum fullt av spegelfragment. Kort sagt var hon inte på toppenhumör.
Hon skulle ju förstås kunna kalla in en av vakterna igen och bli utburen därifrån, men att en så lågt stående varelse skulle få lov att röra henne var otänkbart, liksom att försöka städa upp röran själv. I sitt stilla sinne dömde hon sin far Kungen för att han lät alla tjänare få några lediga veckor under sommarhalvåret. Eftersom ingen annan fanns i rummet och det började bli väldigt obekvämt att stå där mitt på marmorgolvet tog hon ett ändå ganska graciöst skutt upp på sin divan och lade sig till rätta för att vänta på nästa tjänare som skulle ha oturen att passera dörren till hennes kammare.
Naturligtvis gjorde någon det en stund senare och då var Prinsessan rejält purken och uttråkad. Detta ledde till att hon gnällde lite extra på den lilla gubben som fick sopa upp de glittrande skärvorna. Men när han var på väg ut från rummet med påsen där de låg hopsamlade bestämde hon sig för att spara dem för något framtida dekorativt syfte.
Det led mot kvällning men kammarjungfrun hade fortfarande inte kommit tillbaka. Då insåg Prinsessan att hon precis hade gjort en fiende av den person som visste alla hennes hemligheter. Verkligen ALLA. Det var inte smart. Och Penta kunde inte skicka någon efter henne, för hon skulle säkert skvallra bara för att komma undan. Det enda som återstod för att rädda sin ära var att spåra upp kammarjungfrun och eliminera henne innan hon hann avslöja något för någon av betydelse.
En annan bra sak med att vara Prinsessa, förutom de självklara om vackra kläder och skor och gåvor och sånt, var att hon faktiskt hade spenderat en hel del tid utomhus med att spåra och jaga med Lill-kungen, så efter att ha förklätt sig till en vanlig människa, pratat med några hon hoppades på att aldrig se igen och fått en inledande riktning att följa var det inte så svårt att följa kammarjungfruns spår. De ledde norrut...
