Kap 8, Prinsessan Penta

I ett litet kungadöme, som överlevt endast eftersom det tidigt allierat sig med det enorma riket i norr, fanns en liten huvudstad med ett litet slott där det bodde en liten kung med grått hår som hade en dotter med en parfym-aura stor som Jupiter och som en dag tänkte äga världen. Detta var Prinsessan Penta. Det fanns mycket att säga om henne men tyvärr handlade de positiva sakerna mest om hennes utséende. Hon hade svallande kopparfärgat hår, glittrande gröna ögon, charmiga fräknar och ett ego större än alla soldater i det enorma riket i norr sammanlagt.

När Prinsessan (det var väldigt viktigt med ett versalt p) för trettiofjärde gången den morgonen befallde sin kammarjungfru att luta helkroppsspegeln i en annan vinkel så att hon kunde se sin utstyrsel i ett annat perspektiv för att bestämma vilka skor som bäst skulle matcha, slutade detta med att spegeln föll och med ett melodiöst klirrande ljud förvandlades till tiotusentals gnistrande små bitar. Den något vidskepliga kammarjungfrun flämtade något om sju års olycka och häxan Thilyn, som satt i sin borg i det enorma riket i norr, nös.

Prinsessan började naturligtvis skälla ut kammarjungfrun och var en hårsmån från att avskeda henne innan hon insåg att det skulle ta flera månader för en ny kammarjungfru att lära sig alla hennes preferenser. Ett par timmar i stupstocken fick räcka som straff. Oturligt nog för Prinsessan var att hon såg till att kammarjungfrun blev ivägsläpad innan hon hann beordra henne om att städa upp. Så nu var Prinsessan fast utan skor i ett rum fullt av spegelfragment. Kort sagt var hon inte på toppenhumör.

Hon skulle ju förstås kunna kalla in en av vakterna igen och bli utburen därifrån, men att en så lågt stående varelse skulle få lov att röra henne var otänkbart, liksom att försöka städa upp röran själv. I sitt stilla sinne dömde hon sin far Kungen för att han lät alla tjänare få några lediga veckor under sommarhalvåret. Eftersom ingen annan fanns i rummet och det började bli väldigt obekvämt att stå där mitt på marmorgolvet tog hon ett ändå ganska graciöst skutt upp på sin divan och lade sig till rätta för att vänta på nästa tjänare som skulle ha oturen att passera dörren till hennes kammare.

Naturligtvis gjorde någon det en stund senare och då var Prinsessan rejält purken och uttråkad. Detta ledde till att hon gnällde lite extra på den lilla gubben som fick sopa upp de glittrande skärvorna. Men när han var på väg ut från rummet med påsen där de låg hopsamlade bestämde hon sig för att spara dem för något framtida dekorativt syfte.

Det led mot kvällning men kammarjungfrun hade fortfarande inte kommit tillbaka. Då insåg Prinsessan att hon precis hade gjort en fiende av den person som visste alla hennes hemligheter. Verkligen ALLA. Det var inte smart. Och Penta kunde inte skicka någon efter henne, för hon skulle säkert skvallra bara för att komma undan. Det enda som återstod för att rädda sin ära var att spåra upp kammarjungfrun och eliminera henne innan hon hann avslöja något för någon av betydelse.

En annan bra sak med att vara Prinsessa, förutom de självklara om vackra kläder och skor och gåvor och sånt, var att hon faktiskt hade spenderat en hel del tid utomhus med att spåra och jaga med Lill-kungen, så efter att ha förklätt sig till en vanlig människa, pratat med några hon hoppades på att aldrig se igen och fått en inledande riktning att följa var det inte så svårt att följa kammarjungfruns spår. De ledde norrut...

kap 7, Hästen

Lyckligtvis kom Argente enkelt ihåg i vägen tillbaka till slottet. När de passerade genom gläntan som Pollux och Hästen hade övernattat i på vägen såg sig Thilyn förundrat omkring och kommenterade något i stil med att det krävdes en mycket speciell typ av person för att lyckas åstadkomma så pass mycket förödelse på egen hand på så kort tid. Det var egentligen ganska imponerande. Till slut var de tillbaka vid hagen där hela historien hade sin början och Argente suckade. Det var skönt att vara hemma. Pollux verkade tycka detsamma och travade lyckligt ut på ängen för att mumsa i sig av det friska, gröna gräset.

Häxan och prinsen fortsatte mot det närliggande slottet. Argente hade bara varit inne på borggården några få gånger och aldrig inne i själva slottet, så hans reaktion på salongen var att gapa stort och förundrat åt alla fantastiska gobelänger längs väggarna, de tjocka välgjorda mattorna på golvet, fönstren av klart, olikfärgat glas med mönster i, ljuset från de hundratals gnistrande kristallkronorna och de utsökta möblerna. Thilyn var ganska van vid pampiga slott och herrgårdar och var inte riktigt lika förvånad. Det var trots allt här Kungen till det största riket i världen bodde. Nu kan det kanske verka konstigt att de gick in i slottet på egen hand, men det var det inte eftersom det fanns väldigt få vakter. Kungen litade inte på att de skulle kunna hindra särskilt många inkräktare iallafall, så de skulle bara kosta honom pengar, alltså hade han avskedat dem och tränade mer själv för att kompensera för det. Kort sagt var han ganska lik sin son Pollux, men något intelligentare, på vissa sätt. Han hade dock en svaghet för lätt korkade kvinnor, och så kom det sig att Drottningen inte var den klaraste stjärnan på himlen. Därav kom sig att tankekraft inte var en av sonens starkaste sidor.

Lyckligtvis hade Kungen uppfostrats av sin far att bli en bra och eftertänksam ledare, så han blev en mycket bra kung. Häxan och den nytänkta tronarvingen närmade sig rummet där alla audienser hölls. Häxan tryckte på en ringklocka utanför. Ingenting hände. Hon tryckte igen. Tjugo sekunder gick, sen hördes ett brak längre bort i hallen de befann sig i. Kungen, som till utséendet var en äldre version av Pollux, kom rusande mot dem och i sin brådska hade han vält en stor rustning. Han såg inte ens mot den, utan fortsatte mot de två gästerna som bara glodde på honom. Argente kände igen Kungen eftersom han ibland kommit för att ge Hästen morötter och han var tvungen att kväva sin impuls att gnägga en hälsning. Thilyn kände honom skruva lite på sig och neg lätt för kungen, vilket återförde Argente till sitt mänskliga jag, som nu hade väl intränad artighet. Han bugade sig för Kungen. Kungen stannade framför dem utan en skymt av anfåddhet och frågade kungalikt vad deras ärende var.

Det var som vanligt Thilyn som skötte snacket. Hon presenterade Argente (naturligtvis inte som Prins Argente, även om hon redan börjat tänka på honom i de termerna) och sig själv som en häxa och hennes livvakt. Den typen av resande var inte ovanligt i riket och därför erbjöd Kungen dem att stanna för natten. Man visste aldrig vad som kunde hända om man gjorde en magiker fientligt inställd... Thilyn tackade naturligtvis ja. En sömdrucken vakt, en av de sista som fanns kvar i detta slott, kikade försiktigt ut genom dörren som tillhörde ringklockan. Han hoppade till när han såg kungen, som besviket såg på honom och skakade på huvudet. Sedan bad han vakten att leda Häxan och Argente till gästrummen så att de kunde fräscha upp sig inför middagen som skulle serveras någon timme senare.

Det fanns nu sju personer i det stora Slottet. Kungen, Drottningen, en kammarjungfru, två vakter, samt Thilyn och Argente. Kort sagt hade den enda kammarjungfrun ganska mycket att göra. Lyckligtvis fanns det ju inte så mycket människor i Slottet som kunde stöka ner, men eftersom hon inte hade några kollegor blev det ändå en hel del att göra. Till exempel att montera ihop fallna rustningar som ibland vältes i korridorerna. Detta gjorde henne ganska stark, för det blir man ju av att lyfta skrot. Hon hade redan påbörjat monteringen av rustningen som kungen hade vält, när Argente och häxan leddes förbi henne i riktning mot gästrummen. Argente hade svårt att ta blicken ifrån henne. Hon var kanske inte överväldigande vacker, men hon var mycket söt och hon hade klara, stora, nästan rödbruna ögon med en pigg och självsäker blick. Dessa fantastiska ögon kompenserade enkelt för hennes lite mindre byst, då de hade ungefär samma blickfångande effekt som en större klyfta kan ha. Och det säger väl en hel del. Hon höll Argentes blick och funderade på var han kunde komma ifrån. Silverslingor (som uppenbart inte var grått hår) var inte direkt vanligt. Han var ju dessutom riktigt snygg! Att vara kammarjungfru på ett slott hade ibland sina fördelar; det var lätt att få veta saker om folk.

Kap 6, Hästen

Ett namn värdigt en prins måste vara uppséendeväckande, spännande, gärna originellt, melodiöst, nobelt och respektingivande. Men å andra sidan måste det gå att uttala, får inte vara för långt, helst inte innehålla siffror eller annat som förstör melodin och känslan i namnet. Och det fick inte påminna om Pollux eftersom någon vid hovet faktiskt kunde ha lite högre resistens mot minnesförvrängande trollformler och då kunde komma ihåg den riktiga prinsen.

Just när de hade kommit fram till de grundläggande punkterna för hur namet borde vara utformat kom två små rubinglittrande drakar inflaxande genom fönstret som öppnades snabbt framför dem och stängdes försiktigt bakom dem. Det var en trollformel som Thilyn hade vävt på fönstren så fort hon märkt drakarnas faschination för dessa klara öppningar i de annars så tjocka väggarna. Drakarna var långt ifrån fullvuxna, bara några månader gamla, men de växte snabbt och skulle snart inte kunna sitta på hennes axlar och överarmar längre. Hon hade varit god vän med drakarnas moder, som tyvärr hade blivit dödad av en riddare (eftersom han trodde att draken hade tagit "hans" ungmö som egentligen hade rymt med en av hans tjänare) bara några dagar innan äggen skulle kläckas, och hade därför tagit hand om de två små drakarna i hennes ställe. Att Thilyn sedan hade sökt upp riddaren och hämnats sin vän hör inte till denna saga, utan nu återgår vi till prinsen som för tillfället hette Hästen.

En av drakarna, den yngsta vid namn Dethrambraxiolath (vilket förkortades till Brax större delen av tiden) som var en hona, satte sig på Hästens huvud och sniffade nyfiket på det långa cerise-slingade håret. Sedan nös den till så att en liten gnista drakmagi nuddade håret och alla slingorna blev silverglänsande. Detta gav Thilyn en idé. Prins Argente var inget dumt namn, och Hästen som började tröttna på att bli kallad Hästen tog emot det med med öppna armar. Bokstavligt talat eftersom han glatt slog ut med armarna och nästan stötte till den andra lilla draken, Raxendrethan som var en hane, som flaxade bredvid honom. När hans hand kom för nära väste Rax till och satte sig på Thilyns axel. Thilyn klappade mjukt draken på huvudet och förklarade för de två drakarna vem Argente var. Rax sniffade också på hans hår men nös inte, så det förblev silverslingat.

Kusinen kom invalsande i biblioteket och sökte efter en underhållande bok att läsa, så Thilyn fick hjälpa honom att söka igenom de charmigt ostrukturerade hyllorna tills han hittade något han blev intresserad av. Vanligtvis brukade han spendera dagarna han var på besök med att strosa i den intilliggade skogen, men även en så pass behaglig aktivitet kan bli långtråkig, så han varvade med att läsa böcker ibland. Kusinen valsade muntert ut genom dörren igen.

Thilyn satte snabbt igång med förberedelserna inför nästa steg i projektet och Argente började träna sig i allt en prins ansågs behöva kunna. Thilyn syntes nästan bara till vid middagar för att väva fram maten (som förvarades i en stor matkällare där fängelsehålorna tidigare hade varit), men höll sig övrig tid instängd i sitt arbetsrum eller biblioteket. De små drakarna var för busiga för att få vara i hennes arbetsrum så när hon var där inne flög de till prins Argente istället. Han hade faktiskt hittat ett område där Thilyns kusin inte var i vägen, för han var nämligen en mycket bra fäktningsinstruktör. Så med kusinens hjälp och observationer han själv gjort som häst blev prinsen bättre och bättre på att fäktas, att äta bankett på rätt sätt och att dansa de viktigaste danserna för sociala ändamål, ja allt det där som Pollux hade varit ganska bra på. Efter lite mer än en veckas förberedelser, och en dags vila för att återhämta sig, meddelade Thilyn att hon var klar att utföra väven för trollformeln. Det enda hon behövde nu var armlängds avstånd till tronen, kronan och spiran, och alla medlemar av hovet inom synhåll. Tidigt nästa dag gav sig häxan, prinsen och åsnan av mot kungens slott.

Fortsättning följer...

Kap 5, Hästen

När tallriken var fylld av väldoftande maträtter hällde hon upp saft åt båda, eftersom vin nog hade varit ett dåligt dryckesval för Hästens första måltid som människa. Det fick introduceras senare. Thilyn började berätta lite om sig själv och efter en stund kom hon fram till förklaringen till det skräckinjagande första intrycket av borgen som hon hade ärvt från en enstörig gammal släkting. Eftersom hon inte var färdigutbildad häxa, utan fortfarande gick på magiversitetet, behövde hon ibland lugn och ro för att studera inför tentor och efterforska trollformler som sedan skulle visas upp för mästermagikerna, något som kunde kräva lång tids koncentration och förberedelse. Då var det praktiskt om man fick vara ifred, och därför hade hon gjort till vana att slänga upp lite stormmoln och åskmuller runt borgen för att få den att verka så skräckinjagande och oinbjudande som möjligt. Korparna, kråkorna och skatorna bodde där permanent, så dem var det inget att göra åt. Dessutom föredrog hon dem framför de duvor som skulle bosätta sig i murgrönan om konkurrensen från kråkfåglarna försvann. Det fanns även magiska larm som varnade henne om någon kom onödigt nära borgen, som prinsen och Hästen hade gjort. Å andra sidan drog atmosfären ibland till sig folk som prins Pollux, och de som visste anledningen till mörkret och åskan, som hennes kusin, avskräcktes inte från att komma dit.

Under de senaste veckorna hade hon haft stormen konstant mullrande över borgen, eftersom hon försökte komma på en bra idé till sitt examensarbete och inte ville bli störd. Hon hade hela tiden velat att det skulle ha med transformation att göra, eftersom detta var det område hon var bäst på, dock hade det varit mycket svårt att hitta på något originellt. Men när hon i sin kristallkula av en händelse hade sett att prinsen och Hästen var på väg fick hon en idé. Kulan visade inte bara en bild av det hon såg, utan gav också utförlig information om personligheter och det förflutna hos objeketen i fokus. Hon blev mycket glad över sin idé som skulle bli både avancerad att utföra och och kombinera flera kategorier av magi, något mästermagikerna säkert skulle uppskatta. Och dessutom skulle det vara bra för hela kungarikets framtid. Prinsen må ha varit snäll, men han var ack så oduglig på det mesta som pågick förutom de minst krävande uppgifterna vid hovet, såsom att dramatiskt rida mot solnedgången eller äta rätt rätter med rätt bestick på banketter. Kort sagt, om han blev kung skulle det inte dröja så länge innan saker gick åt pipan.

Hästen å andra sidan hade alltid funderat över saker som egentligen inte angick en häst och lyssnade ofta på vad som pågick för att hålla sig uppdaterad och hade alltid försökt avstyra problem där han hade någon chans att påverka situationen. Han tänkte helt enkelt som en bra kung borde tänka. Och så råkade han ju vara ganska intelligent också, och det var ju bara en bonus. Thilyns idé blev alltså att förvandla Hästen till en prins och prinsen till en häst (fast han hade uppenbarligen inte potential att bli en riktig häst, hur mycket energi hon än hade lagt i den delen av formeln) och sedan få hela hovet att tro att Hästen alltid hade varit prins. Och eftersom första delen nu var utförd, och även oåterkallerlig, var det lika bra att köra på och se vad som hände. Resultatet på arbetet måste presenteras bara några veckor framåt i tiden, så det var lite bråttom att komma på en ny idé om Hästen inte hade lust att bli prins. Kunde han tänka sig att styra ett stort kungarike resten av livet, undrade häxan. Hästen svarade lite nervöst att det ju var mycket att smälta, men det kunde ju vara kul att prova.

Thilyn jublade högt och hoppade energiskt upp från sin stol för att påbörja förberedelserna för resterande delen av projektet men avbröts av Pollux som hade lyssnat men bara förstått ungefär hälften. Han tittade nervöst på henne och flyttade sig lite längre bort. Då klappade hon honom på huvudet, gav honom en sockerbit och frågade om han trivdes som han var nu. En jakande puff i riktning mot resten av sockerbitarna blev svaret på den frågan, och sedan återgick han till att mumsa äpplen. Så långt var allt väl, men en prins måste ha ett namn, inte bara ett substantiv som någon märklig typ har satt en versal i början på. Så efter middagen satte sig den nya prinsen och den unga häxan framför ett fönster i det stämningsfylla, sprängfulla biblioteket och funderade på olika alternativ.

Fortsättning följer...

Kap 4, Hästen

Hästen reste sig vaksamt och släppte spegeln på marken så att han hade båda de svårmanövrerade händerna fria för att ha någon skymt av en möjligthet att skydda sig mot en ny trollformel. Men när gestalten hade fått av sig huvan verkade tiden gå riktigt långsamt, och ansiktet som avslöjades var olikt alla han någonsin sett. Tänk dig alla dragen hos den vackraste varelsen i världen, med hy svart som ebenholts och hår vitt som snö med slingor röda som blod. Hennes ögon utstrålade makt och självförtroende och hade färgen av de ädlaste smaragder med infattningar av guld. Kort sagt var Hästen fullständigt förhäxad av den unga häxan som stod framför honom, och det var inte hennes verk. Hon såg hans blick och hennes ansikte fick en min av road nyfikenhet, som inte direkt gjorde henne svårare att se på.

Stackars Hästen visste inte vad han skulle ta sig till, för samtidigt som det hon hade gjort mot prinsen och honom själv var ganska läskigt verkade hon inte hotful just nu. Och det var ju faktiskt de som hade attackerat henne, och inte tvärt om. Ett huvud stacks ut från förnstret på det höga tornet och en mansröst så gäll att den lika gärna hade kunnat tillhöra en kvinna ropade att den förbrukade råttfällan var åtgärdad, så faran var avvärjd. Häxan himlade med ögonen och ropade sedan tillbaka med mycket melodiös röst att det var ju bra. När huvudet hade dragits tillbaka in genom förnstret berättade häxan att det tillhörde hennes kusin som var på besök. Vanligtvis bodde hon själv och om det mot förmodan skulle uppstå något problem som hon inte kunde lösa så hade hon höghastighetsuppkoppling; och lösningen på livet, universum och allting (vilket för övrigt är 42), samt annat som kan vara bra att veta finns ju på nätet. Häxan, vars namn var Thilyn, presenterade sig ordentligt och frågade om de hade lust att stanna på middag, nu när de hade lugnat ner sig och betedde sig som folk. Pollux buffade henne instämmande på armen och efter några försök att styra sina stämband lyckades Hästen få fram att det skulle vara trevligt. Anledningen till att Hästen inte var generande naken var att Thilyn vänligt nog hade sett till att trollformeln gav honom kläder när den förvandlade honom.

När de var på väg mot borgen skingrades de tjocka molnen och solskenet nådde murarna och vallgraven som började glänsa i ljuset och näckrosorna som flöt där slog ut. Borgen såg med ens mycket mer inbjudande ut. Thilyn försökte locka Hästen att fortsätta prata så länge som möjligt för att ge honom kontroll över sin nya skepnad. Det lyckades och Hästens röst blev stadigare och stadigare för varje mening, så att han till sist inte längre lät som om han imiterade ett får varje gång han sade något. När de kom in i borgen och Thilyn hängde av sig manteln blev han tyst en stund, för under manteln hade hon en fantastisk klänning, ja just som den du tänker på just nu, av blankt grönt sidentyg med sömmar av silvertråd och små broderier av växtmönster av samma tråd. På några ställen var små glittrande stenar i olika färger fastsydda, och dessa gnistrade i den förvånansvärt ljusa hallen. Och kroppen som klänningen satt på var i perfekt form.

Det dröjde sedan en liten stund innan Hästen kunde andas normalt igen och under tiden försökte Pollux komma åt sockerbitarna som fanns i Thilyns mantel. När attentatet var avstyrt ledde Thilyn vägen till matsalen, där både Hästen och Pollux ryckte till när Thilyn började väva en formel. Det visade sig att det inte varit något att oroa sig för när en hög med äpplen dök upp på ett litet bord som stod längsmed ena väggen där Pollux skulle äta. Hon bad Hästen att sätta sig och började försiktigt röra fingrarna i olika mönster igen, och en efter en dök flera maträtter upp på bordet framför dem. Hon satte sig bredvid Hästen och började lassa upp på sin tallrik.

Fortsättning följer...

Kap 3, Hästen

De mörka, varnande molnen såg ut att vara centrerade högt ovanför det höga tornet. Korpar och kråkor cirklade runt det och landade i bona byggda i den täta murgrönan. När Hästen såg sig omkring och det var tydligt att molnen tunnades ut åt det håll de kommit ifrån, där solen sken och det svävade förbi en svala i fjärran, försökte han försiktigt backa runt kurvan för att komma bort från den plötsligt uppdykande gestalten på vindbryggan, och faktiskt hela den ganska skräckinjagande borgen. Han tänkte att det bästa de kunde göra var att rida tillbaka till den senaste korsningen och ta en annan riktning där, men prinsen hade helt andra planer! Hans riddarinstinkt (eller räddarinstinkt) hade berörts av utropet från tornet, och han hade inte tillräckligt med tankeverksamhet för att ens börja stå emot den.

När han märkte att hästen började backa beordrade han den att stanna, varefter han ovarsamt daskade till den på baken så de galopperade rakt mot vindbryggan. En ljungeld slog ner i en hög tall några meter ifrån dem och skrämde den normalt på pass eftertänksamma Hästen till att galoppera ännu snabbare, nästan skena faktiskt. Gestalten på vindbryggan gjorde endast de mest subtila rörelser med fingrarna men ju närmare de kom desto mer tycktes luften runt gestalten vara fylld av livfulla färger och mönster. Precis när prinsen hade dragit sitt svärd och de var tjugofem meter bort skjöt en laserstrålestråleliknande (som när den ses genom rök), regnbågsfärgad magisk urladdning ut från gestaltens pekfingrar som just då var riktade rakt mot de snabbt inkommande jehuna.

Det hördes ett *poff* och blev en stor puff av purpurfärgad rök som när den skingrats avslöjade att Hästen fortfarande färdades fort framåt. Prinsen däremot låg på vägen med alla fyra benen åt olika väderstreck och skakade förvirrat på huvudet. Det dröjde några meter för Hästen innan han upptäckte att han sprang på två ben istället för fyra, att han hade fötter istället för hovar (för att inte tala om händer med tummar som kunde greppa saker!) och att det inte alls gick lika snabbt framåt. Då stannade han och tittade tillbaka på prins Pollux som fortfarande skakade på huvudet, och glömde fullständig bort orsaken till formbytet.

Prinsen hade nu en tjock brun fäll, svart, tuppkamsaktig man och väldigt långa öron. Han slutade skaka på huvudet och reste sig ostadigt på sina taniga ben varefter han ovant trampade med hovarna på vägen och klippte med öronen när det kloppade, samtidigt som han nervöst såg sig omkring. Hästen tyckte synd om prinsen i hans nya, högst ovana åsneform och bestämde sig för att ge honom en morot som tröst. Packningen låg ju bara någon meter därifrån så den var enkel att hitta. Problemet var att styra de där jäkla tummarna och övriga fingrarna till att öppna spännena på väskan, så det slutade med att Hästen använde tänderna som vanligt. Prinsen var ju egentligen van vid att beté sig som en åsna, så det var ganska naturligt för honom att glatt mumsa i sig moroten som Hästen räckte fram till honom, och sedan inte fundera allt för mycket på vad som precis hade hänt.

När Hästen rotade efter morötterna i väskan hade prinsens spegel, som för övrigt fanns med i packningen vart prinsen än skulle, fallit ut och Hästen plockade upp den för att lägga tillbaka den men hejdade sig när han såg sin spegelbild. Han hade tidigare sett sin reflektion i blanka vattenytor och sådant, men nu såg han ju helt annorlunda ut. Grundfärgerna var egentligen desamma som tidigare, så han var ljusblond och väldigt blek och hade bruna ögon och tjocka cerisefärgade slingor i håret. Näsan var ganska bred, men ögonen var snälla och tänderna jämna och fina. Han var en lika vacker som människa som han hade varit som häst, vilket med andra ord innebar mycket vacker, eller lätt att vila ögonen på. Om man bortsåg från de skrikiga slingorna, vilket vissa färgblinda hade lätt för att göra. När Hästen slutligen slet blicken från spegeln såg han att gestalten stod bredvid Pollux och gav honom en sockerbit, sedan vände den sig mot honom och förde med en mjuk rörelse bak huvan.

Fortsättning följer...

Kap 2, Hästen

Morgonen efter att prins Pollux och Hästen hade ridit iväg mot solnedgång och äventyr gick Hästen runt i träddungen där de hade spenderat natten och plockade ihop den viktigaste utrustningen och packade den så gott han kunde i prinsens väska. Prinsen själv snarkade högljutt från ett buskage han trodde skulle skydda mot eventuellt regn. Lyckligtvis hade det inte regnat, så det hade varit fullständigt onödigt att söka skydd i det glesa buskaget. När packningen var klar ställde sig Hästen nära buskaget och gnäggade.

För en annan häst hade det låtit ganska vackert, för han sjöng nämligen en gammal vaggvisa som de flesta ston sjunger för sina föl, och han hade faktiskt ganska bra sångröst. För den morgontrötta prinsen däremot var det ett ganska hemskt uppvaknande och så snart han hade kommit på vad det var som lät försökte han få Hästen att vara tyst genom att muttra åt den. När det inte fungerade försökte han ge den en morot, men det fungerade faktiskt inte heller, mest eftersom hästen redan hade mumsat i sig ett antal innan han väckt prinsen och därför redan hade ätit upp sin ranson för dagen. När visan var slut tystnade hästen av sig själv och Pollux suckade av lättnad, varefter han svingade upp sin packning på axeln och svingade sig själv upp i sadeln. Han var ju prins, självklart kunde han göra det! Hur prinsen kunnat få träddungen att se ut som att ett heavymetal-band dragit igenom den på sin världsturné på bara en natt är ett mysterium som ännu idag står olöst.

Hästen lyckades avstyra att de red mot soluppgången, vilket hade varit den självklara riktningen för prinsens del, och resan fortsatte i bra takt. Vädret var behagligt varmt och världen verkade vara vänligt inställd. Tyvärr höll detta inte i sig, och tunga, mörka moln tornade upp sig på himlen. Både prinsen och Hästen förstod att de närmade sig något farligt. Hästen slog av på takten och prinsen hade vett nog att bli lite mer vaksam med vad som kunde finnas längsmed vägen, som hittills varit nästan misstänkt enkel att beresa.

De rundade misstänktsamt en kurva och samtidigt som en kulblixt hastigt knastrade förbi och förvandlade hästens man och svans till vad som såg ut som ceriserandiga pom-poms av statisk elektricitet dök ett hus upp längre framåt vägen. De närmade sig försiktigt det stora huset, som hade ett högt torn, vallgrav, ringmur, ordentliga fundament och balustrader och ganska mycket murgröna klängandes på väggarna, och därför var mer en borg än ett hus, en definition som prinsen var fullständigt okunnig om och Hästen fullständig ointresserad av. Saken var den att det hördes ett gällt rop på hjälp från fönstret i det höga tornet, troligtvis utropat av någon som såg dem på vägen, och en figur insvept i en lång, mörkgrön mantel broderad med silvertråd och huvan uppdragen för att dölja ansiktet dök upp som från tomma intet på den nedfällda vindbryggan.

Fortsättning följer...